To hell and back again... Parte due

Lördag morgon. Och vi snackar verkligen om morgon. Det här vandrarhemmet som vi bebodde var sparsamt utrustat. Nu brukar vandrarhem vara just det, men här saknades en väsentlig del i sovsalen. Det saknades persienner. Det saknades rullgardiner. Ja, det saknades t.o.m en så trivial sak som lite tjockare gardiner. I stället så var det enda som skulle skydda oss mot solens inträngande strålar på morgonkvisten. Några blekt grågröna, supertunna bomullsgardiner. Som man naturligtvis såg rätt igenom. Ja just det. Det var en annan sak som skyddade oss från solens strålar, nämligen den kompakta dimman som befann sig ungefär 2 decimeter från fönstret.

Nu är ju inte jag riktigt som alla andra. Så när lilla Robban vaknar klockan 4:37 på morgonen, vad gör han då? Jo! Han tar ett skutt upp på det frostskadade golvet, åtminstone kändes det så när jag satte ner fötterna. Plockar raskt åt sig kläderna för att ta en promenad. Den där Robban kan ibland ge mig kalla kårar när han visar sig vara en riktig hurtbulle. Som tur är så var det ju en massa dimma på utsidan och sånt brukar kunna kyla ner även honom.

Jag börjar så smått gå neråt den lilla hamnen med fritidsbåtar som ligger alldeles intill. Den korta promenaden på kanske 300 meter har verkligen kylt ner mig, eller åtminstone blötat ner mig. Tror inte att jag skulle kunnat bli blötare om det verkligen hade regnat. Så jag vände uppåt igen. Men eftersom jag redan gått upp, så tyckte jag att det var lika bäst att duscha.

Nu skippar jag en liten bit här på dagen, som var tämligen ointressant och inte tillför nånting av substans, dvs jag sov en stund på bussen. Fast vi hade ätit frukost innan det förstås. Vi landar ute på Djurgården och attackerar snabbt entréen till Skansen. Fullpackade med instrument så letar vi upp nåt som hette Balderslunden, eller nåt åt det hållet. Det fanns nåt lilla skansen alldeles intill i alla fall. Precis lagom till att de skulle spela, så började det att sakta strila ner. Spännande tyckte jag. Ännu mer spännande tyckte de som skulle spela på de elektriska instrumenten.

Spelningen gick bra, trots att jag var med i publiken. Vi såg en snabbis med nån symfoniorkester och Nisse Landgren som spelade med dem. Tösen lade upprört märke till att det var mycket mindre i verkligehet. Vilket frågade jag då. Här där de har allsång svarade hon på det. Min äldsta dotter är förtappad. Jag blev så förkrossad över detta faktum att hon sett på detta fasansfulla program, att jag allvarligt funderade på att adoptera bort henne. Vi rusar snabbt igenom akvariet, det var i stort sett det vi hann med. Där hände en sak som tydligen förföljer mig. Jag känner mycket väl till Darwins teori om människans ursprung och annnat sånt där om apor och människors släktskap. Men det betyder inte att en lemur skall kunna antasta mig alldeles ostraffat. Den hoppade upp på min rygg drog mig i mitt korta hår och hoppade snabbt tillbaks ut på en gren. Precis utom räckhåll. Liknande saker har hänt mig på andra ställen där det springer omkring lösa apor. Luktar jag illa eller? Eller är jag för luden?

Ok, en snabb och händelsefattig bussresa till Grisslehamn, jag sov alltså. En mardrömstur med massor av hemska människor på en alldeles för liten färja senare så befinner vi oss på Åland. Inte Finland har jag fått lära mig, då sticker de ner en med kniven. Vi bussar oss fram till Mariehamn och installerar oss där vi skall sova. En hel gymnastikhall. Jag skojar inte alls. Ni vet vilken akustik det brukar vara i gymnastikhallar? Lägg där till drygt 20 ungar, som sedan växte i antal eftersom en annan orkester också skulle sova i samma hall. Jag sov väl 2 timmar den första natten och det enbart tack vare att jag druckit ett par pilsner på kvällen. Men vi hade i alla fall fint väder.

Dagens låt är inspirerad från vår lilla diskussion om bästa/sämsta låt på christopers forum. Låten är Vi går dit kuken pekar med SBD .

Childhoods end?

Nu har jag varit punkare sen strax innan åttiotalet tog sin början. Men eftersom jag haft vänner som lyssnat på annat. Så har man tagit in och ibland även tyckt om annat som inte riktigt faller inom genren punk/hardcore. Jag förstår att detta kommer som en chock för er allihop och jag skall försöka förklara på ett lugnt och sansat sätt så att inte kaos och upplopp sätter igång. I dag har jag fastnat i en skiva som vid första lyssningen för över 20 år sen gav mig rysningar. Fast jag måste nog berätta hela historien.

December 1984, ett gråkallt London. Platsen är en utdömd byggnad där ett femtiotal ungdomar bor tills rivningsfordonen kommer. Jag och ett par kompisar hade åkt över för att festa och gå på konserter. Efter att varit där några dagar, så frågade några av de boende där om vi ville hänga på till Glasgow. Självklart ville vi det, vi hade ju inget speciellt för oss egentligen. Dessutom utlovades en hejdundrande konsert som vi nog aldrig skulle uppleva igen. Vi satte oss i en skralltig Ford Transit. Den höll till nån liten håla mellan Lancaster och Carlisle. Så resterande delen av vägen skedde med tåg. Vi kommer fram till ett disigt och regnigt Glasgow på eftermiddagen. Konserten är senare på kvällen och jag har aldrig hört talas om de som skall spela. Jag får ännu mindre grepp över vad det är som skall spelas. Men eftersom flera av de som är med är just punkare, så tänker jag inte så mycket mer på det.

Kvällen kommer och vi infinner oss i den trånga, varma och rökiga lokalen. Vi beväpnade oss med varsinn öl som ganska snabbt slank ner innan vi släppte allt för att få bra platser långt fram. Mycket folk var det. Jag började även smått fundera kring vad det var för ett band som drog så vitt skilda människotyper som man såg här. Det var skinheads, punkare,  rockers och popoffer i en salig blandning. Vi var några av oss som fått lysande platser alldeles framme vid scenen. Nu kunde de börja spela precis när som helst.

Ljuset släcks ner och ett dovt lågfrekvent muller fyller öronen, huvudet och till sist hela kroppen. Man står där och inser att det faktiskt är en bas som skapar detta ljud. Helt plötsligt så fullkomligt exploderar hela lokalen när de drar igång och spelar på allvar. Jag har aldrig upplevt nåt liknande tidigare. Musiken uppfyller mig på sånt sätt att jag bara ler lyckligt. Sångaren är en gigantisk kille som far omkring på scenen och senare även nere på golvet bland publiken. En sån energi och frenesi i sitt framträdande han har. Trots detta så är han bortåt 2 meter och klass med en skogshuggare i kroppsform. Nu är jag rätt så bra på språk. Jag har lärt mig engelska, tyska och italienska. Men det som sångaren pratade, eller bräkte ur sig rättare sagt, mellan låtarna förstod jag inte ett skit av. Men så var han verkligen skotte också.

Men denna kvällen i Glasgow kommer jag aldrig att glömma. Det var min första konsert med Marillion och deras karismatiske sångare Fish. På hösten 1985, så såg jag dem i Göteborg. De spelade på Frölundaborg och upplevelsen var nästan likadan som den i Glasgow. Fast den här gången visste jag vad jag hade att vänta. Den skivan som de turnerade med då, Misplaced childhood, blev verkligen nåt i hästväg. Dessvärre så hoppade Fish av några år senare och då dog Marillion i mina ögon. Men jag har i stället följt hans karriär i stället.

Så igår, fick jag tag på en dubbel CD med Fish, där han för första gången sjunger hela Misplaced childhood skivan sen han var med i Marillion. Inspelad live i Tilburg, Holland November 2005. Grannarna har redan bett mig sänka ljudet två gånger, men snart skall jag gå och lägga mig så då blir det tyst här.

Så jag kan bara rekommendera den här skivan, Return to childhood med Fish.

Suck å stön

Råkade trilla förbi aftonbladets blog. Anledningen var att jag såg nån blänkare om 'succé'. Jag blev så deprimerad när jag läste igenom ett 20-tal bloggar. Om detta räknas som succé, så börjar jag förstå kvällstidningsjournalistiken. Ni vet alla chocker och attacker med valfritt prefix som de alltid skriver om. I stora drag, så babblas det nästan uteslutande om artiklar som redan finns i tidningen. Och är det inte det, så är det om orättvisor. Det verkar vara speciellt synd om en del, speciellt den som skrivit. Att livet inte verkade bli vad man hade förväntat sig. Man blev inte den där vackra fotomodellen eller proffs i nån idrottsgren.

Så när jag ledsnade på detta, hoppade jag in på humoristiska bloggar på samma ställe. Öhh...visst kan det vara roligt med roliga historier och sånt, men att klippa och klistra från andra ställen på nätet...

Nope! Tills det dyker upp nåt intressant där, eller expressen för den delen...så håller jag mig till de 'portaler' där man oftare stöter på kvalitét. Så, nu har jag varit ärlig nog för idag...

Dagens låt är If it ain't Johnny Cash, i't ain't country med KillWhitneyDead. Med en liten syftning till Christophers hemska påstående om att riktiga män lyssnar på country...

To hell and back again...

Så var man tillbaks efter några dagar på resande fot. Färden förde oss verkligen till avgrundens rand och nästan över den också. Fredagen när vi kom upp, så letade vi upp vandrarhemmet som vi skulle bo på. Nu är jag visserligen ingen riktig rockhjälte eller ens artist. Visserligen har även jag bankat på både bas och trummor som en riktig hjälte, men jag var nog mer i klass med Sid Vicious, alltså totalt omusikalisk och mer intresserad av att festa. Ok, helt omusikalisk var nog att ta i en hel del. För jag är trots allt rätt så bra när jag är nykter och spelar.

Men åter till berättelsen. Ett vandrarhem! Inte ens när jag var iväg med några kompisar och råddade för dem, bodde vi på nåt så orockigt som ett vandrarhem. Sov vi inte på ett billigt hotell, så sov vi i bilen, eller nån tjej man raggade upp under konserten. Nu var man visserligen inte iväg med ett rockband den här gången, utan en blåsorkester befolkad av skolelever mellan fyran och nian. Så antalet groupisar var begränsat.

Det var ett litet, slitet vandrarhem, klubbenborgs tror jag det hette, uppe på Mälarhöjden. Att leta sig fram på dessa smala stigar, som nån envist kallade gator, med en fullutrustad turistbuss på dryga 14 meter. Det krävdes en del tungbalansering och trixande för att komma fram med den. Men det gick tillslut.

På fredagkvällen så blev det Gröna lund som fick den äran att ta emot oss och våra stinna plånböcker. Efter att kastat i oss nåt ätbart så skingrades barnen som frö i vinden. Jag och en av de andra föräldrarna, åkta några små saker för att se om det var likvärdigt med Lisebergs attraktioner. Var lite besviken på de där två bergådalbanorna. De var helt enkelt för korta. Annars så var de helt ok. Uppskjutet var ju precis som här, så även fritt fall. Inget som gav några kittlingar direkt. Däremot tyckte jag om Extreme. Sen var det slut på det roliga. Så tyckte även min dotter och kompisens dotter. Vi var nu även lite torra i struparna. SÅ närmsta vattenhål uppsöktes. Tyrol. Där slank det ner ett par franziskaner i rätt lagom takt. Barnen drack sötdricka i stället. Sen ville de ut och åka igen, men vi var lite trötta, så vi stannade kvar och byggde upp både energi och vitaminförrådet med ytterligare ett par pilsner. Nu lyckades även de andra föräldrarna som var med hitta oss där vi satt. Snart var det dags för att ge sig 'hemåt' till vandrarhemmet.

Nu hade nån på vandrarhemmet varnat oss för att ha dörrar och fönster öppna. Pga risken för knarkare. Precis det som ett halvdussin tonårstjejer behövde höra där de skulle sova ensamma utan vuxna i en avsides stuga. Några andra som inte skulle ha hört det, var de där busungarna som sov i samma sal som jag gjorde. Alltså jag, kompisen som jag nämnde ovan, våra döttrar och fyra andra barn tog en sen promenad till det där avsides huset med tonårsflickor. Vi gjorde inte saken bättre kan tilläggas.

Mer rapportering kommer senare...

Dagens låt är Take in the stray med Unsane.

Redo...nästan åtminstone...

Nu har jag lämnat bort vovven till hundvakterna och håller sakteligen på att packa klart inför helgen. I morgon bitti så sätter man sig på bussen till helvetet. Ja, jag har fått reda på från säker källa att det är helvetet vi är på väg till. Nu kan det vara en något färgad åsikt från min källa. Men vad bryr jag mig om det? Jag tar genast denna åsikt till mitt hjärta och avskyr allt vad jag orkar jag också.

Enligt planerna så skall vi tydligen till gröna lund i morgon kväll. Jippii säger jag bara. Det skall regna hela dagen och kvällen. Typiskt tokholmsväder misstänker jag. Antagligen kommer solen att skina här hemma hela helgen. Skitsamma! Bara tösen blir glad över att hennes trötta pappa är med, så står jag ut med det mesta faktiskt. Ja, t.o.m en resa till tokholm som ni märker.

Nu har jag tillbringat en hel del tid i tokholm å jobbets vägnar. Jobbade som konsult en period i mitt liv. Inget jag är stolt över, men så ligger det faktiskt till. Var mer eller mindre bofast ett tag i Råcksta, det var där vattenfall hade sitt kontor och i Kista för där hade IBM placerat en stordator som jag arbetade mot. En tragisk och hemsk tid, speciellt de månader som jag tillbringade i Kista i en hemsk lägenhet som kryllade av kackerlackor. Något bättre var det i Råcksta, för då fick jag faktiskt bo i en lägenhet som låg precis i vägen för Bromma flygplats. Man inser att en väckarklocka kan upplevas som rätt vilsam när man vackan av att en startande SAAB 340 drar förbi. Men det var ändå att föredra framför kackerlackorna.

På lördagen, skall tösen blåsa liv i folk ute på Skansen, nu är hon knappast ensam, men det är strunt samma. Och senare på eftermiddagen, så drar vi vidare till Åland. Vad skönt det är med en stilla båttur när det regnar och är grått. Det tråkiga med den här resan är att jag tror inte det är tillåtet att dricka nån alkohol. Nu har jag inga problem med att bara ta en öl till maten eller så och absolut inget mer, men inte ens det lär vara tillåtet. Men jag får väl försöka klara av det ändå. Även om jag är lite orolig, eftersom flera av de vuxna har gjort förfrågningar kring om det går att se melodifestivalen. Jag både hoppas och tror att det inte går att lösa, även om det säkerligen kommer att innebära en hel del gnäll från dessa personer.

Det blir ingen dagens låt idag. I stället så får ni en skiva att lyssna till under helgen. Skivan är Streetcore med Joe Strummer & Mescaleros . Detta blev den gode Strummers sista skiva innan hans hjärta gav upp i studion i sitt hem den 22:e December 2002.

ps.
Just det ja...tösen skall tydligen spela nångång mellan 11.00 och 11.45 och troligen är det 11.30 som är den tid som gäller...men allt vi vet är att det är på Skansen...
ds.

Å här bor jag...

Ja, det var lite dålig upplösning på bilder från mina trakter. Kan väl bero på att det inte bor så många här ute. Men så här ser det ut. Det där gråsvarta ute till vänster i bilderna är alltså havet.



Här är det lite mer detaljerat...



För att slutligen vara så detaljerat det kan bli och man fortfarande ser att det är nåt på bilden. Bilderna är alltså klickbara...

Utmaningar...

Läste lite om kustrodderskan och blev lite sugen på att göra nåt liknande. Nu är jag full av upptåg och knasiga idéer själv, så där lider jag ingen brist. En del är mer eller mindre spektakulära. Nästa vår, skall jag och min svåger springa göteborgsvarvet. Nu låter kanske inte detta som nåt speciellt, men både han och jag är speciella, så det går ju inte bara att springa. Nej, vi har beslutat oss att ta med en egen vätskestation. Vi skall bära med oss en back öl mellan oss och springa varvet. Om det behövs, så skall vi ha en egen funktionär längs vägen, som kan fylla på vid eventuellt behov. Det är ju ändå bara 20 flaskor i en back. :)

Sen så har jag nästan övertalat honom om att ta en skidtur tvärs över Grönland nån sommar. Och så är jag väldigt sugen på att bestiga Vinson Massif på Antarktis. Fast med de priser som man får ge för att ens ta sig dit, så lär det förbli en önskedröm. Det är visserligen det högsta berget där men ändå så är det bara 4892 meter högt.

Så dumheter kan jag hitta på själv...


Förresten, vilken livstil har du? Kolla in här på den här länken...livsstil

På bästkusten inget nytt...

Idag har det inte hänt nånting. Om man bortser från att jag vaknade till med ett ryck på bussen i morse. Inte nog med det, jag tyckte att jag hade åkt för långt och tryckte på stoppknappen och hoppade av. När jag står där och ser bussen glida iväg och medvetandet sakta återkommer till mig. Inser jag två saker. Jag vet inte var jag är nånstans och, jag glömde väskan med dator och mobil på bussen som jag just nu såg åka iväg. Det andra som jag insåg var att jag tydligen hade hoppat av på helt fel ställe, eftersom jag skall hoppa av på ändhållplatsen. Nu hade jag tur och lyckades stanna en snäll bilist, som skulle åka nästan ända dit jag skulle. Så han skjutsade mig till busstationen. Där stod jag när bussen gled in.

Tänkte att jag lite enkelt skulle glida på bussen och ta min väska, men den var det redan nån som tagit hand om. Jäkla skolungar. Han försökte sig på att det var hans väska och att han inte visste vad jag pratade om, men när jag tryckte upp honom mot väggen och bad honom vänligt, fast det var det nog inte alls det, att släppa väskan om han var rädd om livet. Så gjorde han det. Jag kollade snabbt av att telefoner och dator fanns kvar. Sen gav jag killen en elak blick och drog iväg till jobbet.

Måste nog försöka vara lite mer 'vaken' när jag sitter på bussen. Kan aldrig sluta bra det här.

Dagens låt är Midt I En Drøm med Jokke & Valentinerne. Allt för att hylla norrbaggarna på deras grunnlovsdag.

Resfeber

Nu börjar det närma sig. En helg fylld av nöjen, utsvävningar och totalt party? Nej! I stället skall jag åka med kommunens musikskolas orkester till tokholm och Åland. Tänk er in i situationen att ni är omgiven av drygt 20 yra höns, som dessutom fnittrar hela tiden och är mer intresserade av de 3 pojkarna i bandet än vad som händer runtomkring. Som om inte detta var nog med att man skall ha en massa vimsiga småbarn omkring sig en hel helg. De skall dessutom spela musik och inte vilken musik som helst, utan jazz och marschmusik. Jag blir såååå lycklig.

Nu skall de lyckligtvis inte spela hela tiden. Det tar ju några timmar i anspråk för att resa och ha lite annat kul för sig. Vi skall exempelvis till den där gröna lunden på fredag kvällen. Mitt senaste minne av gröna lund, var att den inte var särskilt grön. Sen skall vi ju vidare till Åland senare på lördagen, efter att barnen spelat på Skansen 2 gånger. Så mycket av tiden går ju åt till resandet. Det skall jag kanske vara glad för? Som tur är, tar jag med mig spelaren, laddad med massa skön musik. Skall nog även slänga ner nån av mina ljudböcker också. Får se om jag orkar rippa ner 10-12 skivor ikväll. En nackdel med CD böcker är att skivorna inte får plats i mp3 spelaren, eller MD spelaren.

Verkar som om jag gnäller mycket idag och det gör jag nog också. Blev grymt irriterad på bussen idag. Först så sätter det sig en människa som rökt minst ett paket precis innan han klev på bussen. Jag fick ingen luft. Som tur var, skulle han bara två hållplatser. Nu kan det tyckas vara en ganska kort sträcka. Men tänk er in i att sträckan är nästan 1½ mil mellan dessa stopp. när man nästan var framme, så hoppar hon på. Den där igenspacklade människan som helt tydligt hade tagit ett morronbad i en balja med parfym. Jag satt rätt långt fram och bad henne gå bakåt för att jag var allergiker. Då blev hon sur och tyckte att jag skulle minsann inte tala om för henne var hon skulle sitta nånstans. Jag blev alldeles paff och i min andnöd så kokade blodet och jag blev alldeles svart i ögonen samt röd i hela huvudet. Då sa en stolsgranne till henne på skarpen att hon skulle fanimig inte sitta där och stinka ner omgivningen och dessutom kväva de som satt närmast. Då stämde fler in och tydligen så insåg hon att hon inte var välkommen. Av en del gruff och grymtande längre bak i bussen förstod jag att hon inte var speciellt välkommen där heller. Jag tackade min stolsgranne och han sa att det var bäst han bröt in, för jag såg ut som om jag skulle mörda henne. Nu har jag börjat få igång syrecirkulationen igen. Men såna häxor borde avlivas.

Dagens låt är Guinness Boys med Business.

Abbans då...som du beter dig...

Idag på hemvägen så gjorde jag det. Efter att levt i snart 40 år och därmed borde veta hur man beter sig som en äkta svensk. Gjorde jag ett otroligt klumpigt misstag på min väg hem från jobbet. Egentligen så får jag väl skylla på vädret och musiken. Jag borde även skylla på maten som fick mig i stämning. Nu låter detta lite suspekt misstänker jag, men med stämning så menar jag inte det som ni sitter och tänker på just nu, utan nåt helt annat. Nämligen trötthet. Och ni som tänkte på det där som ni inte vill erkänna att ni tänkte på, sitt inte här och läs, gå och gör det i stället.

Just det ja. Vad var det för styggelse jag lyckades utföra idag på vägen hem. Måste ju ta det från början. Tänk er in i att ni sitter på en solvarm buss, det fläktar litet smått från den där lilla ventilen ovanför skallen. Du har härlig musik i öronen, ögonen sluts och du slumrar till. Inte somnar alltså, utan bara småslumrar. Tänker på nåt skönt och väldigt härligt, i mitt fall var det mat jag tänkte på av alla saker. Om man ändå haft en härligare dröm, inkluderad 3 nakna flickor, en tub räkost och...fast det skulle vi inte gå in på här och nu. Möjligen vid ett annat tillfälle. Hur som helst, så drar min nyfunna favoritlåt igång och i min slummer så inser jag inte var jag befinner mig och börjar sjunga med. Efter halva låten så knackar nån på min axel och frågar om jag inte kan sjunga lite tystare?

Vadå? Sjunga? Jag? Sjöng jag? Lite pinigt blev det. Men eftersom jag egentligen inte bryr mig, så struntade jag i alla blickar, för det var många som tittade på mig. Både surt och roat. Mest roat tror jag. När jag hoppar av bussen så var jag bara tvungen att säga att nästa konsert är i morron vid samma tid och samma buss. Jag möttes av spridda applåder från småbarnen längst bak i bussen. Är det en karriär att satsa på, bussångare?

Så idag är ju dagens låt självklar, även om det råkar bli ytterligare en låt med Sator. Låten som kanske blev startskottet för en kometkarriär är No! från senaset plattan.

Kanske borde lyssna på suicidal tendencies?

Skrev i söndags om mina enträgna försök att ta livet av mig med hjälp av en skateboard. Idag har jag prövat två andra sätt. Fast om man skall vara nogrann, så prövade jag bara det ena, det andra blev jag stoppad från att testa. Fast det hade nog lyckats. När man är trött och nyss vaken efter en nästan 2 timmar lång busstur. Man stapplar fram i ett töcken och musiken dånar ut den senaste Sator i lurarna. Inte konstigt att man inte riktigt ser var man går, eller hur. Vet att det är ett rödljusstyrt övergångsställe. Men det har alltid varit grönt när jag kommer på morgonen, det var det inte idag. Känner bara att nån greppar tag i mig bakifrån och sliter till. Två steg till och jag hade sett ut som en sån där stor fet insekt i grillen på en buss.

Nu tycks det vara en sån där dag idag. En sån då allt bara är helt fel. När jag tidigt i morse skulle byta buss, missade jag trappsteget och trillade således ut ur bussen. Det är nog tur att jag är rätt vältränad och tänker snabbt. Huvudsaken var väl att jag inte tog emot med händerna, för då hade nog handlederna rykt. Nu gjorde jag bara ett enkelt framåtfall och kom upp på fötter igen. Fast eftersom jag hade ryggsäck på, med dator i, blev jag tvungen att rulla runt på ena sidan. Naturligtvis den sida som jag skrapade upp i söndags. Kan vara noterbart att rulla över ett stort skrapsår på axel/arm/skuldra gör obetydligt mindre ont än att få en 6 tumsspik genom foten.

Naturligtvis så ser man sig snabbt omkring. Var det nån som lade märke till det? Ehh...duh...Bussen var ju för f*n fullsatt, klart att folk lade märke till det. Några tittade och var på väg fram, men jag slet upp väskan och gjorde en snabb titt på datorn, den såg hel ut. Ner med den igen och sen snabbt iväg. Nu låter det inte så farligt och det var det väl inte heller, jag överlevde ju. Men om man har åkt en av dagens express/turistbussar, så vet man hur brant trappan är i den bakre utgången. Men, jag överlevde det också. Så idag skall jag sitta still på min stol och hoppas att jag överlever hemfärden, fast då åker jag tåg halva sträckan. Då kan väl ändå inget hända?

Dagens låt är Escape from Pigvalley beach med Sator.

Inte 20 längre...

Häromdagen åkte jag skateboard inne på jobbet. Vi har ändlösa korridorer och en massa stora öppna ytor, med ett kanonunderlag för skateboarding. Och då det var ett par studenter som lekte lite, tyckte jag att jag inte skulle vara sämre. Jag var rätt jävlig på detta en gång i min ungdom. Fick lånat en bräda och gick loss där i korridorerna. Var lite vingligt till en början, men det blev långsamt stadigare och då vågade man testa lite grejer också.

Nu skall jag inte sitta här och ljuga om hur bra det gick, för det gjorde det inte. Jag trillade och slog mig en massa gånger under mina försök. Men f*n så roligt det var. Så idag fick jag chansen att testa detta här hemma. Några killar höll på här på utsidan och lilla jag ville ju kolla om det funkade även utomhus. Fick lånat en bräda och lekte in mig på den. Så man fick upp känslan och även hur brädan reagerade när man svängde. Nu bor jag högst uppe på ett berg. Och som de flesta vet, så brukar det vara så när nån bor högst upp på nånting, att det går utför. Det gör det verkligen här.

Efter att lekt lite med döden, tyckte jag att det nu var dags. Yiiihaaa...kastar mig iväg, helt dödsföraktande nerför den hemskt branta backen. Efter bara en 20 meter har jag fått upp en rätt bra fart. Efter ytterligare 50 meter, så är farten riktigt hög och jag försöker hålla reda på olika ojämnheter i backen och den där bilen som precis svänger ut framför mig...aaahhhhhhh...akta bilen. Det var bara att ta till nödbromsen och krocka mot trottoaren och sikta in sig på ett hårt fall på gräsmattan. Kan tala om att det inte var nån gräsmatta, kändes åtminstone inte som nån. Den var betonghård och gav mig härliga skrubbsår på armar och ben.

Har jag fått nog nu då? Är jag överbevisad om att jag varken är osårbar, eller ung längre? Nej! Plockar upp brädan, hälsar på bilföraren, som jag känner och springer uppför backen igen. När han passerat, så ger jag mig iväg igen. Hinner inte mer än 100 meter den här gången och jag tappar balansen. Kan upplysa om att kortbyxor och linne, inte är optimal klädsel när man sysslar med skateboarding. Åtminstone inte om underlaget är grov asfalt. Nu blödde det lite väl mycket från armar och ben, så jag fick ge upp för stunden och gå in och plåstra om mig litet. När jag var klar så linkade jag ut, men då sa killarna till mig att de inte trodde jag skulle överleva nästa försök och vägrade låna ut nån bräda till mig. Fegisar! Så nu blir man alltså tvungen att köpa en egen bräda som man kan köra ihjäl sig på.

Dagens låt är I Used To Be 20 med Dayglo abortions skrev jag igår. Nu vet varenda människa att det är helt fel. Det är ju inte Dayglo abortions som gör den, det är ju Guttermouth. Så det skall naturligtvis stå Guttermouth som artist då.


ps.
Bilföraren ringde precis och undrade om jag försökte ta livet av mig? I så fall visste han några säkrare och betydligt snabbare sätt att göra det på. :)
ds.

99 kanaler och inget sänds

Satt här på morgonen och tittade på Metros TV sidor. Det har dykt upp en ny kanal, Mobil TV. Då slog det mig att jag tappat lite mark den sista tiden. Nu skall vi se på TV i mobiltelefonen. Vi skall titta på inspelade TV program på våra små mobila apparater, ipodar och liknande som klarar av sånt. Vi skall alltså inte ha en enda stund fri från medieskvalet som ändå sköljer över oss så fort vi satt oss till ro. Hemma hos folk, så står oftast TV:n i centrum. Det är dagens brasa. Där samlas vi om kvällen för att berätta om vad vi gjort under dagens vedermödor. Där kan vi gotta oss intill varandra och känna närheten hos de man har kärast.

Eller nej, vänta lite...
- Det går Lost på fyran...
- Men vad f*n, jag vill ju se Invasion...
- Jag bara skall se Gilmore girls...sen får ni säga vad ni vill...
- Jag skriker om jag inte får se Prison break...
- Aarrrrggggghhhh...

Så var det med det lugnet och att ens bara fundera på att prata med varandra under kvällen kan man helt glömma. Så varför skall vi prompt ha TV tillgängligt var vi än går? Är det samma som med telefonen? Det finns folk idag som på fullaste allvar inte förstår hur de klarade sin vardag förr, utan mobiltelefonen. Det är inte mer än ca. 10 år tillbaks, då var det inte lika vanligt med mobiltelefoner. Kommer vi att se samma utveckling när det gäller TV? För skall det tittas på en massa idiotiska dokusåpor dygnet runt. Ja, då är man snart hjärntvättad och ett lydigt redskap för vem som helst.

Jag blir så trött...så nu tar jag min hund och går ut i solen.

Dagens låt är Stand up and fight med Raised fist.

Grymt är livet för den som är ensam...

Ja, inte nog med att man ofta stannar alldeles för länge på jobbet. Oavsett om det är frivilligt eller ej. Man får köpa hem sin egen pilsner också. Det märker jag nu att ingen annan har gjort. För hur jag än letar i kylen eller förrådet, så finns ingen att få. Så här sitter man i en nedgående sols sista strålar och dricker grappa. Inget fel på grappa, men det är inte öl och dricks därför inte i stora glas. Sen skulle jag nog vilja tillstå att grappa inte är speciellt töstsläckande heller.

Får skrämma grannarna i stället och dra på lite TJM... :)

Otakt är väldans lönsamt

Jag säger bara en sak. Nej förresten, jag säger mera saker, fast de kanske är lite luddiga ibland. Man sitter inne på jobbet och solen skiner på utsidan. Rätt orättvist kan tyckas. Jag menar, det finns ju rätt så många dagar om året då vädret lämnar en del övrigt att önska. Sånt som regn, rusk och annat väder. En del säger ju oväder. Men kan det egentligen kallas oväder. För mig låter det som om det inte var nåt väder alls då. Tänk bara på ord som ofri, ogjord, olik och orolig. Man är inte fri, eller det är nåt man inte gjort. Eller så är man inte lik och absolut inte rolig. Alltså borde ju oväder innebära att det inte är nåt väder. Men det är ju rätt egendomligt, eftersom det vi kallar oväder, verkligen är väder. Med eftertryck. Vem minns inte stormen 1969? Inte jag åtminstone, jag var ju bara 2 år.

Eftersom jag nyss är inkommen från en romantisk promenad längs den lilla ån här i staden och även fick svalkat sig med en glass i solskenet. Så poppade det upp en massa energi här. Detta får jag genast göra nånting åt tänkte jag och satte mig snabbt ner för att mota Olle i grind så att säga. Efter att ha skrivit en stund nu och lyssnat på lite musik, så känner jag att lugnet sakta börjar ta över i kroppen igen. Så det verkar som om jag red ut stormen även den här gången.

Just det ja...mohikanen är borttagen och jag har t.o.m linne och kortbyxor idag. Här har vi 24 grader idag.

Dagens låt är Punk rock ambulance med GBH.

Uppslukad...

Kom och tänka på att kalaspuffan verkar ha försvunnit ut in ze big, big void of nothingness...

Man kommer åtminstone inte in på hennes blog.

Det ekar här inne...

Varför fastnar låtar i huvudet? Speciellt verkar det vara så med låtar som man avskyr. Det verkar finnas ett samband mellan hur illa man tycker om låten och hur länge den sitter fast i huvudet. Ju sämre man tycker om låten, desto längre sitter den kvar.

Visst är det hemskt att gå omkring där och verkligen ha den där hemska låten ringande inne i huvudet? Man blir inte av med den heller. Helt oavsett vad man gör, så dyker den upp igen och minst när man anar det också. Man försöker nynna nåt annat, men nog f*n råkar man komma in i den där hemska låten igen. Man försöker lyssna på sin favoritmusik för att få bort den, men direkt du stänger av din musik, så finns den där igen. Hur man än gör, så biter den sig fast.

Hur gör man då för att bli av med den? Inte en aning. Jag har upptäckt att jag mer sällan har såna problem längre. Och allt antagligen beroende på att jag slutat lyssna på radio. Så nu väljer jag alltid min egen musik och då slipper jag lyssna på sånt som jag inte vill lyssna på. Men om nåt fastnar, så brukar jag lyssna på låten nån eller ett par gånger. Det brukar gå över och försvinna då. Letar just nu efter Det är en evighetsmaskin med Mikael B Tretow...

Dagens låt är Metadonmix Fra Maribo med Red Warszawa.

Årets höjdpunkt...

Jag vet att jag antagligen är smått rubbad som tycker så. Men är man som jag, så tycker man om såna här små gulliga företeelser. Jag pratar naturligtvis om deklarationen.

Det är bara en sak som retar mig lite grann, vart tog den särskilda självdeklarationen vägen? Den var ju så där lagom klurig och besvärlig. Inget som man bara skrev under och skickade in minsann. Vilket jag inte gör idag heller. Fast det beror ju på att jag alltid tycker att jag får för lite tillbaks. Då måste man börja med avdrag.

I detta fall gällande avdrag, så är jag kanske lite dnävkab...men jag brukar alltid utgå från hur mycket jag vill ha tillbaks. När jag sedan har gått igenom allt och fått fram den summan jag vill ha. Ja, då brukar jag räkna en gång till för att se om jag inte missat nåt och kan få tillbaks lite mer ändå.

I år så får jag tillbaks nästan 15 gånger mer än vad skatteverket hade räknat ut åt mig. Skönt att de står på min sida och låter mig få alla de pengar som jag är berättigad till.

Dagens låt är Please play this song on the radio med NoFX.