Childhoods end?

Nu har jag varit punkare sen strax innan åttiotalet tog sin början. Men eftersom jag haft vänner som lyssnat på annat. Så har man tagit in och ibland även tyckt om annat som inte riktigt faller inom genren punk/hardcore. Jag förstår att detta kommer som en chock för er allihop och jag skall försöka förklara på ett lugnt och sansat sätt så att inte kaos och upplopp sätter igång. I dag har jag fastnat i en skiva som vid första lyssningen för över 20 år sen gav mig rysningar. Fast jag måste nog berätta hela historien.

December 1984, ett gråkallt London. Platsen är en utdömd byggnad där ett femtiotal ungdomar bor tills rivningsfordonen kommer. Jag och ett par kompisar hade åkt över för att festa och gå på konserter. Efter att varit där några dagar, så frågade några av de boende där om vi ville hänga på till Glasgow. Självklart ville vi det, vi hade ju inget speciellt för oss egentligen. Dessutom utlovades en hejdundrande konsert som vi nog aldrig skulle uppleva igen. Vi satte oss i en skralltig Ford Transit. Den höll till nån liten håla mellan Lancaster och Carlisle. Så resterande delen av vägen skedde med tåg. Vi kommer fram till ett disigt och regnigt Glasgow på eftermiddagen. Konserten är senare på kvällen och jag har aldrig hört talas om de som skall spela. Jag får ännu mindre grepp över vad det är som skall spelas. Men eftersom flera av de som är med är just punkare, så tänker jag inte så mycket mer på det.

Kvällen kommer och vi infinner oss i den trånga, varma och rökiga lokalen. Vi beväpnade oss med varsinn öl som ganska snabbt slank ner innan vi släppte allt för att få bra platser långt fram. Mycket folk var det. Jag började även smått fundera kring vad det var för ett band som drog så vitt skilda människotyper som man såg här. Det var skinheads, punkare,  rockers och popoffer i en salig blandning. Vi var några av oss som fått lysande platser alldeles framme vid scenen. Nu kunde de börja spela precis när som helst.

Ljuset släcks ner och ett dovt lågfrekvent muller fyller öronen, huvudet och till sist hela kroppen. Man står där och inser att det faktiskt är en bas som skapar detta ljud. Helt plötsligt så fullkomligt exploderar hela lokalen när de drar igång och spelar på allvar. Jag har aldrig upplevt nåt liknande tidigare. Musiken uppfyller mig på sånt sätt att jag bara ler lyckligt. Sångaren är en gigantisk kille som far omkring på scenen och senare även nere på golvet bland publiken. En sån energi och frenesi i sitt framträdande han har. Trots detta så är han bortåt 2 meter och klass med en skogshuggare i kroppsform. Nu är jag rätt så bra på språk. Jag har lärt mig engelska, tyska och italienska. Men det som sångaren pratade, eller bräkte ur sig rättare sagt, mellan låtarna förstod jag inte ett skit av. Men så var han verkligen skotte också.

Men denna kvällen i Glasgow kommer jag aldrig att glömma. Det var min första konsert med Marillion och deras karismatiske sångare Fish. På hösten 1985, så såg jag dem i Göteborg. De spelade på Frölundaborg och upplevelsen var nästan likadan som den i Glasgow. Fast den här gången visste jag vad jag hade att vänta. Den skivan som de turnerade med då, Misplaced childhood, blev verkligen nåt i hästväg. Dessvärre så hoppade Fish av några år senare och då dog Marillion i mina ögon. Men jag har i stället följt hans karriär i stället.

Så igår, fick jag tag på en dubbel CD med Fish, där han för första gången sjunger hela Misplaced childhood skivan sen han var med i Marillion. Inspelad live i Tilburg, Holland November 2005. Grannarna har redan bett mig sänka ljudet två gånger, men snart skall jag gå och lägga mig så då blir det tyst här.

Så jag kan bara rekommendera den här skivan, Return to childhood med Fish.