söndag, maj 07, 2006

Inte 20 längre...

Häromdagen åkte jag skateboard inne på jobbet. Vi har ändlösa korridorer och en massa stora öppna ytor, med ett kanonunderlag för skateboarding. Och då det var ett par studenter som lekte lite, tyckte jag att jag inte skulle vara sämre. Jag var rätt jävlig på detta en gång i min ungdom. Fick lånat en bräda och gick loss där i korridorerna. Var lite vingligt till en början, men det blev långsamt stadigare och då vågade man testa lite grejer också.

Nu skall jag inte sitta här och ljuga om hur bra det gick, för det gjorde det inte. Jag trillade och slog mig en massa gånger under mina försök. Men f*n så roligt det var. Så idag fick jag chansen att testa detta här hemma. Några killar höll på här på utsidan och lilla jag ville ju kolla om det funkade även utomhus. Fick lånat en bräda och lekte in mig på den. Så man fick upp känslan och även hur brädan reagerade när man svängde. Nu bor jag högst uppe på ett berg. Och som de flesta vet, så brukar det vara så när nån bor högst upp på nånting, att det går utför. Det gör det verkligen här.

Efter att lekt lite med döden, tyckte jag att det nu var dags. Yiiihaaa...kastar mig iväg, helt dödsföraktande nerför den hemskt branta backen. Efter bara en 20 meter har jag fått upp en rätt bra fart. Efter ytterligare 50 meter, så är farten riktigt hög och jag försöker hålla reda på olika ojämnheter i backen och den där bilen som precis svänger ut framför mig...aaahhhhhhh...akta bilen. Det var bara att ta till nödbromsen och krocka mot trottoaren och sikta in sig på ett hårt fall på gräsmattan. Kan tala om att det inte var nån gräsmatta, kändes åtminstone inte som nån. Den var betonghård och gav mig härliga skrubbsår på armar och ben.

Har jag fått nog nu då? Är jag överbevisad om att jag varken är osårbar, eller ung längre? Nej! Plockar upp brädan, hälsar på bilföraren, som jag känner och springer uppför backen igen. När han passerat, så ger jag mig iväg igen. Hinner inte mer än 100 meter den här gången och jag tappar balansen. Kan upplysa om att kortbyxor och linne, inte är optimal klädsel när man sysslar med skateboarding. Åtminstone inte om underlaget är grov asfalt. Nu blödde det lite väl mycket från armar och ben, så jag fick ge upp för stunden och gå in och plåstra om mig litet. När jag var klar så linkade jag ut, men då sa killarna till mig att de inte trodde jag skulle överleva nästa försök och vägrade låna ut nån bräda till mig. Fegisar! Så nu blir man alltså tvungen att köpa en egen bräda som man kan köra ihjäl sig på.

Dagens låt är I Used To Be 20 med Dayglo abortions skrev jag igår. Nu vet varenda människa att det är helt fel. Det är ju inte Dayglo abortions som gör den, det är ju Guttermouth. Så det skall naturligtvis stå Guttermouth som artist då.


ps.
Bilföraren ringde precis och undrade om jag försökte ta livet av mig? I så fall visste han några säkrare och betydligt snabbare sätt att göra det på. :)
ds.

12 Comments:

Anonymous Anonym said...

Ska man ta livet av sig , kan man ju försöka ha roligt under tiden. Två flugor i en smäll, liksom...

10:08  
Anonymous Anonym said...

P.S. Jag har fått för mig att du bor precis så som jag vill bo, om jag bodde i hus.
I ett hus vid havet på ett berg utan för mycket gräsmatta.

10:17  
Blogger mumrik said...

Ja, det är väl klart att man skall ha kul ända till slutet. Helt oavsett vilket slut det nu blir. :)

Jag bor ca 150-200 meter från havet. Har inget framför som stör min sikt. Ok, några hus längre ner i backen, men de påverkar inte min utsikt. Och ne, inte mycket gräs alls, men bra mycket granit.

11:41  
Anonymous Anonym said...

Du har rätt. Smärta är bara vekhet som lämnar kroppen :)

12:45  
Anonymous Anonym said...

Låter ungefär som mig när jag skulle åka inlines i Göteborg första gången. Min pojkvän bodde på Gråberget, han och hans polare begav sig nerför den alltför långa backen. Jag ville inte vara sämre och hängde på. Fattar inte att jag kom ner utan problem. Men gud så rädd jag var.

Nu i efterhand fattar jag verkligen inte att jag gjorde det.

13:22  
Blogger Fisso said...

Kortbyxor och linne, kanske inte är optimal klädsel när man sysslar med skateboarding. Men jävligt tufft.
Rulla på

14:18  
Blogger Unknown said...

Jag säjer till dej som min kollega sa till mej idag:

Du är inte lite galen du....

21:23  
Blogger mumrik said...

christopher: Visst är det så. Man måste härdas och livet är inget för veklingar. ;)

malliz: Ja, du ser! :) Fast jag kan inte skylla på nåt annat än att jag alltid gjort sånt här, helt och fullt medveten om riskerna.

fisso: Nope! Inte optimal alls, men det såg nog coolt ut. Skulle haft tung och rapp skatepunk dånande ur ingenstans, så hade man kunnat tro att det var en Hollywoodrulle. :)

flingan: Japp! Det finns betydligt snabbare sätt ,ett som jag höll på att begagna mig av idag var att ställa sig framför en buss. Vådan av att ha musik i öronen och inte veta hur man säkrast tar sig över en väg. Jag skolkade från de lektionerna i första klass. :)

vilding: Men då undrar jag lite...är det jag som är galen och alla andra som man skall vara? Eller är det så att det faktiskt är jag som är som man skall vara och alla andra är galna som inte inser det? :)

08:22  
Blogger Unknown said...

Ja jag vet inte,,,Jag är galen...

Alla är nog galna på sitt egna lilla sätt men det är vi som inser det som är de roliga människorna...

08:38  
Blogger niinis said...

Pain is temporary...scares are forever.

Antar att som du lever samlat på dig ett antal scares?!

09:34  
Anonymous Anonym said...

This site is one of the best I have ever seen, wish I had one like this.
»

04:54  
Anonymous Anonym said...

Det låter precis som när jag skulle och några polare hade kämpat oss upp för värsta brantaste berget i Kungsbacka(bebott) (på inlines)och skulle ta oss ner igen på andra sidan på en väg smal som en cykel bana, jag hade redan ångrat mig men mina två polare hade redan börjat färden neråt, så jag åker, kommer runt en kurva får möte med en volvo 740 bred som hela vägen, lyckas mirakulöst nog ta mig förbi den utan att ramla, lägger i bromsen ser en polarna flyga in i varsin trädgård en i varsin buske, då jag bromsar i grus, halkar jag förstås och glider ett antal meter på gatan, men slår mig inte, och där sitter jag till kompisarna linkar upp och vi tjötar ett tag och jag är så förvånad att jag inte skadade mig... men sen reser jag på mig ser den enorma blodpölen jag sitter i, känner hur det plötsligt bränner som eld i baken, jag har lyckats med att slipa bort halva röven... det blev en kul sommar inget bad, och lägga om bandage en gång i veckan i 2 månader....för att inte tala om hur pinsamt det var att åka 1 mil med blodig bak för att komma hem..

12:08  

Skicka en kommentar

<< Home