sågspånen rinner ut...

Nu är man ju snigel igen och vad gör jag det första jag gör? Inte börjar jag ragga i alla fall. Det tycks ju vara den gängse normen för de flesta i dag. Allt skall ju gå så jävla fort och skammen att vara singel är ju helt enorm. Nu menar jag inte att det är skamligt att vara singel. Det är nog rätt få som ens antyder att det skulle vara skamligt att vara singel. Åtminstone så länge som det gäller andra än ens egna släktingar.

För där är det genast ett lite känsligare läge. Hmmm...han/hon har inte haft en partner på ett tag. Är han/hon så hemsk att leva med? Eller så jävla kräsen att ingen duger? Eller värre än värst...är han/hon gay? Nu har jag i och för sig inte blivit beskylld för att vara homosexuell. Inte med mina tidigare promiskuösa förbindelser. Men jag känner faktiskt två stycken som blivit frågade just det av sina egna föräldrar. Och? Om de nu varit det, hade världen rasat samman då?

Men varför är det så? Släktingar och familj har en massa skumma åsikter om hur man skall leva och med vem. Tänk vad dum man är som inte tar tillbaks sin partner och reder ut sina problem i stället för att bara skiljas och ge upp. Alla förhållanden kan inte repareras. Det är så enkelt. Alla kan inte förlåta en eventuell otrohet. Eller vad det nu är som fått ett par att sära på sig. Jag har hört om föräldrar som tagit sin svärsons och svärdotters parti mot sitt eget barn...

Dagens låt är Lessons in what not to become med Jello Biafra with The Melvins.