Låtar i mitt liv...5

Run like hell. Upptäckte Pink Floyd ganska så sent i mitt liv. Visst kände man till dem. Man hade ju hört talas om dem. The Wall och allt vad skivorna hette. Men för mig så var de dinosaurier. Otidsenliga monsterödlor som lika gärna kunde vara utdöda. Men så hamnade jag på en fest. Otippat eller? Eftersom jag var påverkad bortom flyttbarhetens gräns. Dvs...jag kunde inte ens gå. Så satt jag still och väntade på att benen skulle bära, eller jag somna. Vilket som nu skulle komma först och rädda mig, mina öron och mentala hälsa. Ju mer klockan hade skenat iväg, desto mer proggmusik strömmade från stereon och jag ville bara dö...då kom min räddning. Storebror till han som hade festen kom hem och tog över stereon. Genast så åkte Afzelius och Wiehe bort och fram kom Pink Floyd. Jävlar tänkte jag...från ett helvete till ett annat. Det var det ena plågsamma gitarrsolot efter det andra och gnällig sång. Och då, precis när jag trodde att min hjärna skulle implodera och sluta fungera, då hörde jag den...Run like hell...med en volym som hotade att spränga rutor och trumhinnor hos oss som var där. Med en bas som kändes som om den slet i varenda nerv i kroppen. Det var ju så här Pink Floyd skulle avlyssnas. Grymt hög volym och en sjuhelvetes basgång. Efteråt har jag faktiskt sett Pink Floyd tre gånger live. Bl.a. 1995 på Ullevi...vilket var senaste gången.

Dagens låt är Free speech for the dumb med Discharge.