Barndomsminnen
Gamla minnen revs upp när jag besvarade ett inlägg på en annan blog. Jag blir ibland så förbannat trött på alla gnällspikar som tycker att de haft en hemsk barndom. Ok, i många fall så har de säkert det också. Men när man ibland hör om en del, så börjar man undra vad de egentligen gnäller för? Jag brukar inte gnälla om min barndom. Ok, den var inte ljus, men den var inte nattsvart heller. Det finns de som har upplevt än värre uppväxt än vad jag gjort. Visst fick jag en hel del stryk. Både fysiskt och psykiskt.
En sak som man tänkte då, men som man senare kände att man inbillade sig, var att mina syskon aldrig fick stryk. Det är ju så. Varför får jag stryk och aldrig de? Så tänkte jag i många år. Sen blev man äldre och man började förstå att naturligtvis fick de stryk de också. Ända tills jag pratade med min lillasyster om det och fick höra hennes sida av vår uppväxt. Hon och min bror hade pratat om detta nåt år innan och bägge hade en väldigt klar syn av det hela. Jag var den enda av oss fyra barn som fick stryk. Jag fick stryk för saker som jag gjort. Jag fick stryk för saker som de gjort. Jag fick stryk för saker som nån annan gjort.
Helt plötsligt så fick jag reda på att det som jag trängt undan som barnsliga känslor om att jag fick ta emot allt ensam. Tydligen inte var så barnsliga ändå. Efter att pratat med min bror om detta också. Så kunde han endast bekräfta vad min syster redan berättat. En del av min värld rasade faktiskt samman där och då. Nu skulle man kanske kunnat fråga sig var min pappa befann sig då? Han jobbade en massa utomlands under flera år och såg aldrig vad som skedde.
Och både min syster och bror säger att de aldrig kommer att glömma den skräck som lyste ur vår mammas ögon den dagen det sista slaget utdelades. Hur jag med lugn och iskall röst berättade hur jag skulle slå henne sönder och samman innan jag avslutade det hela. Sen så varnade jag henne noga från att ge sig på mina småsyskon, för det skulle resultera i samma behandling som om hon slagit mig. Den dagen växte jag upp och blev vuxen, endast 13 år gammal.
Dagens låt är Ill in the head med Dead Kennedys.
En sak som man tänkte då, men som man senare kände att man inbillade sig, var att mina syskon aldrig fick stryk. Det är ju så. Varför får jag stryk och aldrig de? Så tänkte jag i många år. Sen blev man äldre och man började förstå att naturligtvis fick de stryk de också. Ända tills jag pratade med min lillasyster om det och fick höra hennes sida av vår uppväxt. Hon och min bror hade pratat om detta nåt år innan och bägge hade en väldigt klar syn av det hela. Jag var den enda av oss fyra barn som fick stryk. Jag fick stryk för saker som jag gjort. Jag fick stryk för saker som de gjort. Jag fick stryk för saker som nån annan gjort.
Helt plötsligt så fick jag reda på att det som jag trängt undan som barnsliga känslor om att jag fick ta emot allt ensam. Tydligen inte var så barnsliga ändå. Efter att pratat med min bror om detta också. Så kunde han endast bekräfta vad min syster redan berättat. En del av min värld rasade faktiskt samman där och då. Nu skulle man kanske kunnat fråga sig var min pappa befann sig då? Han jobbade en massa utomlands under flera år och såg aldrig vad som skedde.
Och både min syster och bror säger att de aldrig kommer att glömma den skräck som lyste ur vår mammas ögon den dagen det sista slaget utdelades. Hur jag med lugn och iskall röst berättade hur jag skulle slå henne sönder och samman innan jag avslutade det hela. Sen så varnade jag henne noga från att ge sig på mina småsyskon, för det skulle resultera i samma behandling som om hon slagit mig. Den dagen växte jag upp och blev vuxen, endast 13 år gammal.
Dagens låt är Ill in the head med Dead Kennedys.
posted by mumrik at 15:05
10 Comments:
It hurts :(
Känner igen mig,eftersom min mors män inte var min biopappa nån av dom så var det jag som fick hugg o slag,när mor levde med halvsysters pappa så vem fick stryk och hotelser?!! Jo jag!
Visserligen har just han bett om ursäkt till mig i vuxen ålder men dom andra har jag ingen kontakt med,spreds för vinden...
Aldrig någonsin har jag slagit min son,aldrig någonsin har jag bytt partners som kommit o gått i sonens liv.
Jag bröt cirkeln,jag är den enda friska grenen på mitt sjuka släktträd!
Blir så illa berörd utav barn som far illa,så oskyldiga inget att sätta emot dom vuxnas verbala o fysiska misshandel,det är ju VI som ska skydda dom!
Jag säger aldrig "mina barn andras ungar",jag anser att man måste SE allas barn och våga SE framförallt om det behövs....
Jag blir så förbannad!! Skönt att du klarade det! Jag förstår inte varför man slår barnen, hur man gör skillnad på dem. Men det är lättare att kuva de yngsta, kanske...
Det ryser i mig när jag läser detta. Skönt att du klarade dig igenom. Att du satte dig upp mot det. Kan inte förstå hur man kan göra så mot sitt barn. Ändå förekommer det ju säkert bland fler familjer än man tror.
Jag skulle ljuga om jag sa att det inte påverkat mig och att jag inte tagit skada av det. Naturligtvis har jag både tagit skada och påverkats. Dessbättre kan man nog säga att påverkan har gjort mig till den jag är idag. Jag har aldrig och skulle aldrig ens kunna få mig till att lyfta handen mot nåt av mina barn, eller barn öht. På nåt sätt så har jag nått till en sådan nivå med mina barn att jag inte ens behöver höja rösten.
Om jag skärskådar mig själv, så kan jag säkert hitta flera saker hos mig som är skadade och i en del andras ögon t.o.m egendomligt.
Men jag har lagt det bakom mig, jag ältar det inte och jag har gått vidare. Sen låter det konstigt om jag säger att jag är glad att det hände mig. För jag hade naturligtvis helst sluppit detta. Men ändå så är det en del av detta som format mig till den jag är idag.
Och då barnen älskar mig för den jag är och jag själv är rätt så nöjd. Så kan jag inte kalla det annat än att jag nog är lite åt det glada hållet ändå. :)
Har precis sett den nya Beck-filmen som handlar om hustrumisshandel och skit, kan faktiskt inte förstå sånt. Självklart ännu mindre när jag läser eller hör om barnmisshandel. Det finns liksom inte i min värld och jag önskar att lilla jag kunde göra världen bättre på något sätt.
FY FAN säger jag bara. Hur kan man slå sitt eget barn? Hur? Vad rör sig i huvudet på de människorna? Vad är det för pervers jävla störning de bär på? Hajjar inte.
Det är så tragiskt att läsa det du berättar men samtidigt så blir jag varm och glad över att veta att du faktiskt "gav igen" även om det inte läkte några sår. Alla föräldrar som agar eller utsätter sina barn för sjuka saker borde inse att de en dag växer upp och faktiskt kan ge igen. På ett eller annat sätt.
Du är själv pappa och verkar ha ett skönt liv. Det är jag ännu gladare över att veta.
Keep on rockin' Punkmummel!!
/pendelilskan
pendelilska: Har heller aldrig förstått hur man kan missbruka sin makt eller styrka på sånt sätt.
Det värsta när det gäller barn och att ge igen, är att det nästan aldrig sker. Har sett alldeles för många barn som håller tyst och inte vågar/vill sätta dit sina föräldrar. Jag sa aldrig nåt till nån själv. Det var ingen som hjälpte mig, eftersom ingen visste nåt.
Men jag lovade mig själv att aldrig behandla mina barn på samma sätt och hittills har det ju funkat. :))
Tackar!
Mina föräldrar var pedagoger i tidens anda och rörde aldrig mig eller min bror, vi fick stryk av morfar istället som inte förstod sig på moderna värderingar :/
christopher: Tja...stryk som stryk...det gav tydligen likartat resultat på oss bägge.
Jasså Mummel det är i götet de finns, karlarna. Hmm då har jag ju varit på fel ställe hela sommaren. Vad dumt.
Tja...jag menar nog lite längre norröver på bohuskusten... ;)
Skicka en kommentar
<< Home