Sheit! What a bloody mess...

Idag har det varit en sån där dag man bara drömmer om. Alltså inga såna där varma, sköna och längtansfyllda drömmar. Utan en sån där dröm då man ser allt gå åt helvete och den skräck som man aldrig ens varit i närheten av att uppleva tidigare slår en på käften med full kraft och skriker en i örat.

Har ju levt ett klart spännande liv med massor av saker som skett en själv, men ännu mer omkring en. Folk har skadat sig i min omgivning. Ja, folk har till och med dött. Ett par bokstavligen i mina armar. Har sett så mycket blod och hemskheter att man borde ha vant sig och till en viss grad har jag nog det. Jag har varit mer eller mindre dränkt i blod från vänner. Har hjälpt till vid olyckor som varit minst sagt blodiga. Jag har vaknat upp ur medvetslöshet badandes i mitt eget blod. Och aldrig har jag tappat fattningen. Jag har alltid på nåt underligt sätt vetat vad jag skall göra och varit ytterst effektiv. Jag har lyckats hålla mig helt kall och fungerat som en maskin tills allt har varit över och man kunnat slappna av.

Men idag så såg jag nåt som jag inte riktigt var beredd på. Nåt som fick det att krypa i kroppen på mig. Helt plötsligt stod jag där handfallen och visste inte riktigt vad jag skulle göra. För en gångs skull så blev jag paralyserad. Barnen kommer hem från sin mamma och är jätteglada över att få komma hem till mig igen. Efter bara nån timme så ropar äldste tösen på mig i panik och säger att hon blöder. Jag springer till henne och frågar var hon blöder, men hon är så skärrad och man ser rädslan lyser ur hennes ögon. Helt plötsligt så slår det ned som en bomb i huvudet och allt slutar att fungera hos mig. Hon har fått mens. Vad vet jag om sånt? Inte mer än att det drabbar tjejer ungefär en gång i månaden och att man inte skall reta en stor del av tjejerna under denna tid. Ja, i de flesta fall så behöver man inte ens reta, det räcker med att man finns till för att man skall få på skallen och i en del fall fly för sitt liv.

Så vad gör en ensam man i en situation som den här? Först ringde jag deras mamma, men hon var inte anträffbar. Sicken jäkla tur man har en syster tänkte jag. Hon var inte heller anträffbar. Efter att tänkt en stund till, så ringde jag och fick tag på ett ex, som bägge mina barn tyckte och fortfarande tycker väldigt bra om. Hon pratade först lugnande och förklarande med dottern för att sedan be henne lämna över luren till mig. Hon tyckte av nån anledning, antagligen avslöjad av min röst, att även jag behövde lugnas ner lite. Ja, ja! Fort iväg till affären för att inhandla bindor. Fy fan...jag är för ung för sånt här...

Dagens låt är Home of the brave med Electric Frankenstein.