Fråga dig själv om du har svaret...
Det är ett jäkla dejtande i Sverige idag. Ja, inte bara Sverige, men det är ju här vi bor så jag nöjer mig med att betrakta er tokiga svenskar. Just det! Jag är inte ens svensk själv. Visserligen är jag inte nån långväga invandrad utlänning. Jag är dansk. Men åter till dejtandet.
Det kostar ju en massa pengar att vara medlem på många av sidorna. Sen för att verkligen vara säker på att krama varenda krona ur medlemmarna, så anordnas resor. Ärligt talat så vet jag inte hur mycket dejtingföretagen tjänar på dessa resor. Men nåt borde det vara, eftersom de pushar så för dem på sina sidor. Och inte kan det väl vara enbart för att värna om reseföretagens inkomster? Så läser jag idag på aftonbladets sida. 'Svenska singlar är sjukligt snåla' Är det så konstigt när de slänger alla sina pengar på att försöka hitta nån? Alla pengarna är ju slut när de väl hittar nån att dejta.
Sen har jag på senare tid börjat fundera. Jag har haft svårt att stanna kvar, eller hålla kvar för den delen, trots att man tyckt om varann. Ett kort ögonblick undrade jag om det var mig det var fel på. Som man så ofta brukar göra när nåt skiter sig i en relation. Sen börjar man intala sig att det är den andre det är fel på. Men SFW...som är mitt favorituttryck på engelska...det spelar ingen roll vems fel det är. Det är nog oftast inte ens 'någons' fel att det spricker eller bara slutar att kännas bra. Alla kan inte passa för varann helt enkelt.
Men! Varför försöker man jaga en partner? I många fall så är det en desperat kamp med kniven på strupen. Jag har allt stött på en och annan med den inställningen. Sen har du den där personen som hävdar att de bara är med på skoj och bara tycker att kompisar kan man inte få för många av. Lägg av! Hur många är med på spraydate, mötesplatsen osv för att hitta kompisar? De lägger uteslutande till att man vet ju inte, man kan ju bli mer än kompisar efter ett tag. Sen har du de som bara är ute efter lite 'kul'. I det här fallet så innebär 'kul' att ha sex. Denna typ av medlem, går från säng till säng, med nån barsväng emellan. Och tro mig, de är lika vanliga bland de kvinnliga medlemmarna, som de manliga. Inte att förglömma den värsta typen av medlemmar. De som redan har en partner och är med i smyg. Allt för att 'piffa' till sitt sexliv, för sin egen partner skiter de fullständigt i.
Men jag frågar mig fortfarande...varför? Måste jag ha någon annan i mitt liv för att bli lycklig? Där har jag det! Precis det är svaret. Behöver jag någon annan för att bli lycklig? Är jag verkligen så svag och viljelös att jag måste låta en annan människa bestämma över min lycka? Nej! Så det är nog därför som jag har så svårt att fastna för nån, eller släppa in nån som jag låter fastna. Jag är helt enkelt lycklig som det är.
Dagens låt är Eliminator med Agnostic front.
För övrigt så tror jag på stenguden Allan
Det kostar ju en massa pengar att vara medlem på många av sidorna. Sen för att verkligen vara säker på att krama varenda krona ur medlemmarna, så anordnas resor. Ärligt talat så vet jag inte hur mycket dejtingföretagen tjänar på dessa resor. Men nåt borde det vara, eftersom de pushar så för dem på sina sidor. Och inte kan det väl vara enbart för att värna om reseföretagens inkomster? Så läser jag idag på aftonbladets sida. 'Svenska singlar är sjukligt snåla' Är det så konstigt när de slänger alla sina pengar på att försöka hitta nån? Alla pengarna är ju slut när de väl hittar nån att dejta.
Sen har jag på senare tid börjat fundera. Jag har haft svårt att stanna kvar, eller hålla kvar för den delen, trots att man tyckt om varann. Ett kort ögonblick undrade jag om det var mig det var fel på. Som man så ofta brukar göra när nåt skiter sig i en relation. Sen börjar man intala sig att det är den andre det är fel på. Men SFW...som är mitt favorituttryck på engelska...det spelar ingen roll vems fel det är. Det är nog oftast inte ens 'någons' fel att det spricker eller bara slutar att kännas bra. Alla kan inte passa för varann helt enkelt.
Men! Varför försöker man jaga en partner? I många fall så är det en desperat kamp med kniven på strupen. Jag har allt stött på en och annan med den inställningen. Sen har du den där personen som hävdar att de bara är med på skoj och bara tycker att kompisar kan man inte få för många av. Lägg av! Hur många är med på spraydate, mötesplatsen osv för att hitta kompisar? De lägger uteslutande till att man vet ju inte, man kan ju bli mer än kompisar efter ett tag. Sen har du de som bara är ute efter lite 'kul'. I det här fallet så innebär 'kul' att ha sex. Denna typ av medlem, går från säng till säng, med nån barsväng emellan. Och tro mig, de är lika vanliga bland de kvinnliga medlemmarna, som de manliga. Inte att förglömma den värsta typen av medlemmar. De som redan har en partner och är med i smyg. Allt för att 'piffa' till sitt sexliv, för sin egen partner skiter de fullständigt i.
Men jag frågar mig fortfarande...varför? Måste jag ha någon annan i mitt liv för att bli lycklig? Där har jag det! Precis det är svaret. Behöver jag någon annan för att bli lycklig? Är jag verkligen så svag och viljelös att jag måste låta en annan människa bestämma över min lycka? Nej! Så det är nog därför som jag har så svårt att fastna för nån, eller släppa in nån som jag låter fastna. Jag är helt enkelt lycklig som det är.
Dagens låt är Eliminator med Agnostic front.
För övrigt så tror jag på stenguden Allan
posted by mumrik at 11:58
12 Comments:
Jag lyckades bli gift genom spraydate iaf, skulle inte träffat min fru genom att ränna runt på barer i området jag bodde i. Det är egentligen inte så olikt den kontakten man har med många i bloggvärlden egentligen, skillnaden är väl att man inte är ute efter sex.
Sedan så finns det ju inte färre dårar på nätsajterna än som finns på ditt lokala hak. Men, men... So fuckin' what...
Men, man kanske vill ha någon att dela sin lycka med?
Hakar på alis där, man vill väl ha någon att dela lyckan med, dela sitt liv med.. Behöver ju inte alls handla om att man är olycklig som singel.
Jag är inte det, olycklig alltså, även om mitt liv går upp och ner. Men det gjorde det även när jag var osingel ;)
Nu läser ni inte ordentligt. Det sista stycket är om mig...inte någon annan. Jag har inte ens andats orden om att nån annan skulle vara olycklig. Vare sig ensam eller i par.
Och jag är nog faktiskt så lycklig som jag någonsin kommer att bli...
Ja jag kan hålla med dig i sakfråga..
att man inte kan hänga upp sin egen lycka på nån annan.. man måste hitta sin egen lycka först..när man gjort det och är tillfreds med det man har .. ensam... är man redo att dela med sig till nån annan.... det enda problemet(för mig) är att det blir så förbannat tråkigt och ensamt i längden..och att det är så förbannat skönt att längta efter någon man älskar..och att äntligen få träffa honom..den känslan överträffar vida den man får av att inte behöva någon..men förstärks av att veta att man "klarar " sig själv.. och att man inte är med honom för att man måste..
Kramar från Carina
buse..
buse..
skriver vackert, du e allt en djuping =)
snart kommer det nog dikter till livet ock måhända (hoppas det) ler brett!
hoppas helgen varit kanon och solen skiner upp ditt hjärta!
kramar om J..
Jodå, jag läste noga och såg att du skrev "jag" men jag trodde du menade "jag" som i gemene man.. Tolkningsfel av mig alltså, alternativt att du uttryckte dig fel ;)
carina: Det kan nog stämma för många. Att vilja dela sitt liv med nån. Kan nog erkänna att ibland kanske det skulle vara kul det också. Men jag har personligen ingen egentlig lust till ett sånt liv längre... Det får vara en jävligt speciell tjej som får mig på andra tankar... :)
maddam: Oj...var det vackert? :) Visst är jag en djuping...finns många tankar långt där nere som vill upp till ytan. Men dikter lär det aldrig bli några...visserligen skriver jag en del, emn att kalla det nåt annat än texter är verkligen att ta i... :)
Helgen har varit bra vädermässigt...sen får jag skylla resten på melodifestival, George W Bush och Efraeim Barkbit... ;)
liza: per definition: Jag har ALDRIG fel...skulle jag mot förmodan ha fel...så har jag trots allt rätt ändå... ;)
Mhmm tänkvärt det där,jag funderade oxå som singel om jag var redo att dela mitt liv med någon,jag var först singel på stapplande ben som gjorde nya upptäckter och utvecklade mig själv efter 10 år som sambo där man lätt förlorar en del av sin personlighet.
Sen efter 5-6 år sådär var det kul att dejta igen och söka sig fram,en del fastande man ju för och gjorde sig riktigt illa på men efter 7 år så började jag verkligen längta efter tvåsamheten igen.
Hittade min make på en engelsk sait,hade inte ens nån dator vid tillfället då jag slängde iväg en annons,lånade grannens :)
Vi skrev väl i 14 dagar sen tog vi en date och sen sa det Klick! och 14 dagar senare var vi förlovade och resten vet du ju...;)
Det Klickar! fortfarande mellan oss men tyvärr är orosmolnen hopade över just nu men vi har ambitionen att molnen ska skingras och att vi ska kunna sola oss i glansen igen...evig kärlek :)
Kram på dig Mumrik och din dag kommer oxå komma...i know that! :)
Man behöver ju inte bo ihop för det kan va jävligt krångligt att anpassa sig efter sina många singelår.
Du är en typisk karl med andra ord ;)
Ja visst ska det vara nån speciell...*ler*..det är det som är själva grejen!
kram C
Skicka en kommentar
<< Home