Stackars barn

Ja, det är nog lite synd om mina barn. Inte nog med att de är lika mig i utseendet. De är så otroligt lika mig i sättet att man blir mörkrädd. I stora drag så är det väl inte så farligt kan tyckas. Men det finns vissa särdrag som de tydligen lagt sig till med, som inte alltid uppskattas av alla. Dessa alla är speciellt deras mamma och några lärare.

Det är inte så att de är uppstudsiga eller otrevliga på nåt sätt, men de har en egen åsikt och är beredda att strida för den. De har dessutom en obetvingad vilja att utsätta sig för faror. Vilket inte alltid är så uppskattat. Nu försöker jag så gott det går att förklara för mina små prinsessor att jag inte utsätter mig för fara utan att först kalkylera riskerna. Ja, jag beräknar inte bara riskerna, jag försöker i det längsta minimera dem också. Jag har visserligen varit nära att åka dit ett flertal gånger, men då har det varit saker som varit svåra att ta med i beräkningen.

Såna saker skall ju flickorna inte behöva göra...än. Jag tänker inte, som deras mamma, förbjuda dem en massa saker. För det försöktes på mig, vilket jag inte brydde mig om och det lär knappast töserna heller göra. Här har man klättrat i berg, både med och utan rep. Friklättring med dryga 50 meter fritt fall om man tappar taget, ger en speciell känsla i maggropen. Man har hoppat skärm, både från plan och bergvägg. Känt hur varje fiber i kroppen skrikit av lycka när man susar ner i 200 km/h och ser hur marken närmar sig snabbt. Lite grann besvikelse, men samtidigt lättnad när rycket från skärmen tar en tillbaka till verkligheten. Eller när man vrålar fram på en asfalterad slinga i vansinnesfart. När man inser att man bara har ett par cm gummi och en nylonpuck i backen som hindrar en från att vurpa eller köra av banan.

Om allt detta sökandet efter var gränserna går är genetiskt är jag inte så säker på. Men en sak vet jag. Min pappa var nästan exakt likadan och mina barn visar tydliga tendenser till att vilja testa gränser de också. Och då menar jag inte att de försöker testa mig och vilka gränser jag drar för dem och deras beteende. Nej, yngste tösen har en förkärlek till att klättra. Mestadels träd just nu, men jag har sett hur hon så smått börjat testa på mindre klippor. Ser ut som om jag skulle få börja klättra med henne, för att se om det är ett intresse som hon kommer att odla framöver. Äldste tösen är nog mer för fart. Hon älskar motorcyklar, men bilar går an de också, även om de inte är så där jätteintressanta. Fast till barnens mammas stora fasa, så är de bägge två väldigt nyfikna på att hoppa skärm. Där är det tråkigt. Hade inte mitt ena knä varit så trasigt som det är, så hade jag kunnat hoppa med dem själv. Men nu får de bli lite äldre, så får nån de litar på och känner, ta ett tandemhopp med dem om de verkligen vill.


Dagens låt är Unsafe at any speed med Agent Orange.