party on garth...

Hej å hå i det blå full som en kastrull...

Igår var det fest...jäklar i min lilla låda vad kul vi hade det. Det är åtminstone det jag fått höra i efterhand. Jag måste helt enkelt ha haft roligt, så full som jag var. Åtminstone enligt en annan deltagare. Fast skall man lyssna på nån som själv är så full att han behöver stöd av en husvägg för att stå upp och som talar om för en att man är sketfull och bör skärpa sig så man kommer in på puben?

Nu var det faktiskt inte så farligt med fyllan. Ok, visst hade jag druckit ordentligt, men jag kommer ihåg allt. Tror jag åtminstone. Jag kan inte komma på mig själv med några luckor i alla fall. Började här hemma i full ensamhet. Ja, byrackan var med också, men han drack inget. Musiken gengjöd ur högtalarna. Eftersom jag är den jag är. Så blev det mycket Mano negra. Perfekt musik att störa grannarna med. De kan inte direkt påstå att det är punk och oljud. Patchanka är ordet. Att jag sedan växlade över till en del Dropkick Murphys gjorde det inte lättare för grannarna.

Hinkade i mig några Guinness och en rejäl skvätt av whiskyn. Brottades med hunden. Han blev så uppspelt att han bet mig i armen, aningens för hårt så att det gick hål. Jag bet tillbaks i hans framben...om ni kunde sett hans förvånade uttryck så hade ni skrattat er fördärvade. Idag hittade jag honom, liggandes på rygg i soffan snarkandes som en hel skogshuggare.

Klockan gick snabbare än den brukar och vips var den nästan 20...jag skulle ju varit hos kompisen vid 19. Men varför hade han inte ringt? Kastar på mig jacka och skor och skall precis ta tag i handtaget när det ringer på dörren. Men hallå...jag har ju stängt av stereon. Dags att klaga nu. Det var kompisen. Han undrade om jag däckat, eftersom jag inte svarade i telefon. Jaja...noga att man inte hör telefon över musiken. Hem till honom. Fylla upp kroppen med goda drycker och umgås med knasiga människor. Om ni tycker att jag är knasig och har konstiga idéer och saker för mig. Så har ni alldeles rätt. Men jag är inte ensam. Kompisarna är helt klart i värre än mig...om jag får säga det själv. Vilket jag måste, eftersom ingen annan håller med...

Ut på puben...insåg att jag inte ens skulle tänka på att få med mig nån hem. Alldeles för full och alldeles för ont i kroppen. Två dagars cyklande för en som inte är så van vid att cykla har rört vid muskler som annars inte fått röra på sig speciellt mycket och det gör ont. För att inte tala om den där ämlans hårda sadeln. Nu tyckte jag visserligen att den var mjuk under de första timmarna. Men det var då. Nu gör det ont i röven bara jag tänker på sadeln...så inga flickor...

Hemvägen tillbringades tillsammans med djuperik och deppelle. Inte världens roligaste killar att tillbringa en 6 km promenad hem. Ja, egentligen är den väl bara 3 km, men om ni varit ute och gått berusade nångång så förstår ni vad jag menar. De förtjänar faktiskt en egen liten berättelse, får se om jag orkar med det. Men det får bli en annan dag.

Idag var det en strålande morgon. Så jag har varit ute och sprungit 5km med vovven, ätit frukost och skall strax cykla ner till affären och handla lite för middagen som jag kom på att jag skulle ha idag. Lövbiff lindad kring en rejäl klick gorgonzola. Serverad med ungsstekt potatis, kryddad med timjan och svartpeppar och en skvätt olivolja. Till det tar vi husets vin, Dolce vita, ett sardiskt vin som passar perfekt till lite mer rustik mat. Så, nu har jag bögat mig tillräckligt med mat och vin för den här månaden.

Dagens låt blir Mala vida med Mano negro...party on wayne...