djuping idag...

Blev lite inspirerad av en blog jag läste idag. Inte så ofta som jag blir det om jag skall vara ärlig. Och det skall man ju vara...har jag hört.

Exemplet som togs upp var en förälders sätt att berätta om någon släktings eller ett älskat husdjurs död. Nu är jag en väldigt enkel människa utan nån tro på annat än att människan helt enkelt är ett djur som kan tala och även har en förmåga att hitta på nya fina saker som, mediciner, rullstolar, bilar, flygplan, nervgas och smarta bomber.

Så när jag förklarat för mina barn om deras släktingars död. Så har jag helt enkelt sagt att de är borta och att vi aldrig mer kommer att träffa dem. Men, att de lever vidare inom oss. I våra minnen. Nu har mina barn haft den hemska erfarenheten av dödsfall inom familj lite för ofta. Som om inte det var nog, så har de även inom sin absoluta närhet. Kompisars föräldrar, skollärare och dagislärare varit en del dödsfall. Och vad säger man till ett barn på 7 år när deras bästa kompis mamma dör i cancer? En mamma som dessutom var yngre än både deras egen mamma och pappa. Lika bra att vara ärlig och försöka förklara på ett sätt som barnet kan förstå. Utan att dra in en massa himlar och gud som ändå bara är en massa trams och lögner.

Mina barn fullkomligt avgudade sin farfar och han älskade sina två barnbarn helt förbehållslöst. Var det så att vi behövde nån som passade dem, om så bara för nån eller ett par timmar. Så släppte han allt och åkte de 20 milen bara för att få träffa dem. Efter att han blev pensionär, så kom han ofta upp mitt i veckan, ok, han 'skyllde' på att han ville prata lite med mig. Men det brukade bli en snabb kaffe och lite tjöt. Sen fick töserna all uppmärksamhet. Han gick ner till centrum med flickorna och de tittade på båtarna i hamnen och de klättrade i berg. Han berättade lite om sin uppväxt och sitt äventyrliga liv.

Men så dog han, för fyra år sedan. Endast 69 år gammal. Cancer i bukspottskörteln. Han hann inte med att berätta för sina barnbarn om allt han var med om under sitt liv. Men som tur är, så hade han berättat för mig. Så jag och barnen brukar ha två dagar per år. Den 9 Maj och den 11 December. Hans dödsdag och hans födelsedag. Som vi sätter oss och har extra god mat, lite godis och gott att dricka. Där jag berättar om de saker som deras farfar berättade för mig. Och de älskar detta. På så vis har deras minne av sin farfar hållits vid liv och de gråter inte av sorg. Eftersom de minns honom, så lever han vidare. Åtminstone i deras värld. Ja...min också...

Dagens låt är Heroes of our past med Dropkick Murphys.