flyttstädning...

...skiter vi i...det blir för mycket helt enkelt. Så jag tar helt sonika och meddelar att jag sakta men säkert flyttar blogverksamheten, ja inte all då eftersom jag fortfarande har matsidan här. Ny adress och nytt namn på bloggen blir http://punkmumrik.net/ Vill ni komma direkt till blogen utan att passera GÅ, så ta i stället http://blog.punkmumrik.net/

Tanken är att själva huvuddomänen skall samla samman ett splittrat sinne med allt som denna virrhjärna kan hitta på.

Hoppas att det kan kännas meningsfullt att hälsa på i den nya lyan så att säga...

I pwned you! All your bases now belong to us!

Nu kom det svart på vitt. Det som ingen medlem ens har orkat bry sig om att läsa i medlemsavtalet tidigare. Facebook äger er. Eller rättare sagt, de äger er identitet och allt ni har publicerat på just Facebook.

Skall man vara riktigt noga, så äger de 'bara' rättigheterna till allt ni publicerat där. Ni får fortfarande använda ert ansikte publikt utan att riskera en fet stämning. Ni får t.o.m. fortfarande använda ert namn utan att riskera ett tryckfrihetsåtal.

Men! Ni kan däremot inte säga åt Facebook att sluta använda de foton som ni publicerat. De kan använda dem i suspekta sammanhang, eller rätt harmlösa sammanhang för den delen. Men den springande punkten är väl ändå att de kan använda era bilder utan ert tillstånd och ni kan inget göra åt det.

De kan och kommer för den delen att använda alla era uppgifter om intressen, och allt vad ni nu fyllt i, för riktad reklam. För det gick ni med på när ni klickade OK till medlemsavtalet. Denna information är de i sin fulla rätt att själva använda eller sälja vidare till hugade spekulanter. Helt utan att ni kan stoppa dem. Ni kan inte ens kräva att de raderar er ur databasen.

Som tur är så är ni bara 400000 svenskar som gått på det här och inte som sexpressen och aftonhoran hävdat; 'ALLA FINNS PÅ FACEBOOK NUMERA..SNART DU OCKSÅ' I think not!

Dagens låt är Social suicide med Bad Religion.

trött som en grön älg som klippt en hövding...

Vid 23.30 igår så ringde telefon och det var barnens mamma som meddelade att äldste tösen blivit sjuk och att ambulansen var på väg. Om det nu blev så att hon blev tvungen att åka in så ville hon att jag följde med ambulansen. Det visade sig senare att det faktiskt var tösen som ville att jag skulle följa med, deras mamma tenderar att bli hysterisk i liknande situationer. Hur som helst, ambulansen kom och det beslöts att hon skulle åka med till sjukhuset. Så ambulansen skulle plocka upp mig på vägen.

Gick ut på parkeringen och mötte upp och iväg for vi. Nu bor vi visserligen på landet, men inte i lappland, vilket man skulle kunna tro när man inser att man är tvungen att stå ut med 11 mils ambulanstransport till närmsta sjukhus. Nej, nu ljög jag lite. Det är faktiskt 'bara' 7 mil till närmsta sjukhus. Men NU-sjukvården har bestämt att folk som bor i norra Bohuslän inte har rätt till samma akutsjukvård som resten av länet. Konstigt nog så betalar vi samma skatt, för den snudd på skrattretande akutssjukvården som vi knappt har. T.o.m ambulanspersonalen börjar allvarligt fundera på att sluta, eftersom förutsättningarna för att rädda nån till livet har blivit så försvårade av stelbenta byråkrater som bara ser prestige i ett beslut som ingen, mer än några äckliga politiker och byråkrater med alldeles för mycket makt har tagit.

Hur som helst, 1½ timme med ambulans till sjukhuset. Ok, under utryckning med ljus och ljud, så klipper de den tiden med ca. 15 minter. Alltså, en timma och femton minuter när du kanske ligger där med en hjärtinfarkt. Eller ännu värre, när du sitter där bredvid ditt barn som svalt nån farlig medicin eller trillat och spräckt skallen i nåt berg. Jag förstår inte vad problemet är för dessa inbitna stadsbor och som i värsta fall har 20 minuter till sjukhus, som knappt varit utanför sin egen stadsgräns, att förställa sig hur det känns som förälder att sitta maktlös under denna dryga timme och se sitt barn lida och kanske i värsta fall kämpa för sitt liv.

Men just det ja. Vi i norra Bohuslän är nån sorts andra klassens människor. Såna som är spenderbara. Vi duger när det skall till att betalas. Men när det gäller att ge tillbaks, då skall vi stå där med mössan i hand och tacka och ta emot. Så ser det ut här. Och det roliga är att det var tydligen var det 'folkliga' arbetarpartiet socialdemokraterna som har drivit den här frågan tillsammans med det parti som sägs värna om oss som bor på landsbyggden, centerpartiet alltså. Och även folkpartiet har ingått i denna oheliga allians som blev komplett med ett vänsterparti som för ovanlighetens skull inte vänt kappan efter vinden och faktiskt lyssnat på vad befolkningen vill.

Det vill säga att S, V, C och Fp röstade mot folkviljan att i stort sett avskaffa sjukvården i norra Bohuslän. Medans M, Kd och ett lokalt sjukvårdsparti röstade för att behålla det som det var. För en gångs skull hade jag samma åsikt som både moderater och kristdemokrater...är det egentligen konstigt att man tappar tron på politiker som så totalt skiter i vad alla utom de själva vill?

Vi fick åka sjuktransport hem, 150:- för dessa 11 mil tillbaks hem och var hemma klockan 7 i morse. Det var inget allvarligt och alla prover visade normala värden. Hon fick sova i sin säng här hemma hos mig och hunden sov hos henne. Behöver jag nämna att det sovits mest hela dagen idag. Så nu blev dygnsrytmen sabbad rejält.

Dagens låt är Operahuset med Attentat.

Motsägelsefullt #1: God morgon!

Lördag och barnen ville ha fest. Jag sa ok utan att förstå vad som var på gång. De snackade med sina kompisar och det var jag underförstådd med. Men att de i sin tur skulle prata med sina föräldrar hade jag inte med i min ekvation.

Det kom 7 vuxna, 2 par och 3 singlar, och så jag. Det blev summa summarum 8 vuxna och 8 barn. Där stod jag med 2 påsar chips, en stor skål med uppskurna grönsaker och dip. Det fanns även chilinötter och oskalade jordnötter. Sen hade jag blandat en bål till barnen. Och jag har ju min hårt prövade sodastream. Så helt handfallen var jag inte.

Nu hade jag inte räknat med några vuxna, men eftersom de förstod att detta var ett spontant påhitt, kom de inte tomhänta. Det dök upp både jordnötsringar, ostbågar, ännu mer chips och när de checkat av läget, gick några av dem hem för att ta med sig nåt drickbart.

Stämningen blev snabbt högljud och festlig. Barnen satte nivån och vi föräldrar bara hängde på. Efter en stund där vi pratade, lyssnade på musik och åt allt godis. Och av nån outgrundlig anledning så skulle det karaokas...så jobbigt sånt är...

Alla sjöng och skrattade och speciellt åt mig och mitt kraxande till sång. Ändå tills barnen fick mig att sjunga La Bamba. Jag tror det får bli min signatur hädanefter. Den i ett rasande tempo och dessutom på spanska fick alla att sjunga med i refrängen och dansa helt vilt. Vi var t.o.m ute på balkongen och dansade till hundens stora förtjusning.

Först efter 3 i natt så gav de sig iväg, men det var riktigt kul under hela tiden. Säga vad man vill om barnen, men nog överraskade den oss allihop med att i 'hemlighet' ordna en fest för oss.

Dagens låt är La Bamba med Rancid. (utan tvekan den näst bästa versionen efter min egen...)

avdelningen dumma kommentarer

Leif Silbersky säger att häktet inte är någon plats för en 16 åring. Bårhuset då?

jag vill ha seven up sa snövit och strippade för dvärgarna...

Idag är faktiskt första gången som jag så smått fick en känsla av ånger över att ha sålt huset. Var hos cykelhandlaren på orten för att kolla in ett par saker till cykeln. Men höll på att vända i dörren. Fick genast en flashback till mina barndomsårs cykelhandlare, 'Olles' som den kallades. Antar att gubben hette Olof eller Olle. Hans brorsa hade en kiosk alldeles intill och den kiosken kallades 'Helges'. Och han hette antagligen Helge. Två stycken gamla kufar.

Cykelaffären/verkstaden var en sån där liten låg byggnad med lågt i tak och med ett myller av cyklar, gamla som nya huller om buller. Det som inte fanns där när det gällde udda cykelgrejer, eller onödigt krimskrams var inte uppfunnet. För att inte tala om alla nyttoprylar för en liten kille på ca. 7 år...himmelriket var nära när man såg alla dessa prylar. Lite grann som om hans enda konkurrent var hobbex. Åtminstone för oss som bodde där på orten. Men det var en skum affär man kom in i och gubben var lite knepig. Så man aktade sig en del för att vara där mer än nödvändigt,

Den känslan fick jag när jag gick in...eller rättare sagt stod kvar i dörröppningen. Det fanns nämligen inte en möjlighet att ta sig in längre utan att klättra över cyklar. Han hade visserligen det jag skulle ha, men med priser som låg ca. 4-5 ggr högre än normalt, så tackade jag för mig och cyklade hemåt. På hemvägen så kände jag att det nog hade lyckats med att få en cykelaffär/verkstad att gå runt. Om jag hade lokalen själv. Därav det lilla stynget av ånger över att ha sålt huset. För källarplanet hade varit perfekt för just det ändamålet...

Dagens låt är Kräkas med Lillasyster. Påminner om mig själv på nåt underligt vis...

party on garth...

Hej å hå i det blå full som en kastrull...

Igår var det fest...jäklar i min lilla låda vad kul vi hade det. Det är åtminstone det jag fått höra i efterhand. Jag måste helt enkelt ha haft roligt, så full som jag var. Åtminstone enligt en annan deltagare. Fast skall man lyssna på nån som själv är så full att han behöver stöd av en husvägg för att stå upp och som talar om för en att man är sketfull och bör skärpa sig så man kommer in på puben?

Nu var det faktiskt inte så farligt med fyllan. Ok, visst hade jag druckit ordentligt, men jag kommer ihåg allt. Tror jag åtminstone. Jag kan inte komma på mig själv med några luckor i alla fall. Började här hemma i full ensamhet. Ja, byrackan var med också, men han drack inget. Musiken gengjöd ur högtalarna. Eftersom jag är den jag är. Så blev det mycket Mano negra. Perfekt musik att störa grannarna med. De kan inte direkt påstå att det är punk och oljud. Patchanka är ordet. Att jag sedan växlade över till en del Dropkick Murphys gjorde det inte lättare för grannarna.

Hinkade i mig några Guinness och en rejäl skvätt av whiskyn. Brottades med hunden. Han blev så uppspelt att han bet mig i armen, aningens för hårt så att det gick hål. Jag bet tillbaks i hans framben...om ni kunde sett hans förvånade uttryck så hade ni skrattat er fördärvade. Idag hittade jag honom, liggandes på rygg i soffan snarkandes som en hel skogshuggare.

Klockan gick snabbare än den brukar och vips var den nästan 20...jag skulle ju varit hos kompisen vid 19. Men varför hade han inte ringt? Kastar på mig jacka och skor och skall precis ta tag i handtaget när det ringer på dörren. Men hallå...jag har ju stängt av stereon. Dags att klaga nu. Det var kompisen. Han undrade om jag däckat, eftersom jag inte svarade i telefon. Jaja...noga att man inte hör telefon över musiken. Hem till honom. Fylla upp kroppen med goda drycker och umgås med knasiga människor. Om ni tycker att jag är knasig och har konstiga idéer och saker för mig. Så har ni alldeles rätt. Men jag är inte ensam. Kompisarna är helt klart i värre än mig...om jag får säga det själv. Vilket jag måste, eftersom ingen annan håller med...

Ut på puben...insåg att jag inte ens skulle tänka på att få med mig nån hem. Alldeles för full och alldeles för ont i kroppen. Två dagars cyklande för en som inte är så van vid att cykla har rört vid muskler som annars inte fått röra på sig speciellt mycket och det gör ont. För att inte tala om den där ämlans hårda sadeln. Nu tyckte jag visserligen att den var mjuk under de första timmarna. Men det var då. Nu gör det ont i röven bara jag tänker på sadeln...så inga flickor...

Hemvägen tillbringades tillsammans med djuperik och deppelle. Inte världens roligaste killar att tillbringa en 6 km promenad hem. Ja, egentligen är den väl bara 3 km, men om ni varit ute och gått berusade nångång så förstår ni vad jag menar. De förtjänar faktiskt en egen liten berättelse, får se om jag orkar med det. Men det får bli en annan dag.

Idag var det en strålande morgon. Så jag har varit ute och sprungit 5km med vovven, ätit frukost och skall strax cykla ner till affären och handla lite för middagen som jag kom på att jag skulle ha idag. Lövbiff lindad kring en rejäl klick gorgonzola. Serverad med ungsstekt potatis, kryddad med timjan och svartpeppar och en skvätt olivolja. Till det tar vi husets vin, Dolce vita, ett sardiskt vin som passar perfekt till lite mer rustik mat. Så, nu har jag bögat mig tillräckligt med mat och vin för den här månaden.

Dagens låt blir Mala vida med Mano negro...party on wayne...

insikt...

Jag är en traditionell cyklist...har insett det nu när jag trampat runt med min egna cykel. Jag vill inte ha en heldämpad cykel. Fjädring fram och bak lät ganska bra. Och det är nog kanonbra när man trampar runt i skog och berg. Som jag förvisso också kommer att pyssla med framöver. Men som asfaltscykel är den hemsk. Nervös som en mörkrädd iller och direktstyrd så att hjärtat slår dubbelslag varje gång man skall svänga. När man svänger svarar cykeln så snabbt att det känns som om man skulle köra in i sin egen röv. Och det är inget jag ser fram emot...

Men cykeln är trots detta kanon att cykla på, speciellt nu när jag fått pumpat däcken ordentligt. Nu är det ett par småjusteringar kvar. Växelförare och bakbroms skall justeras in lite bättre. Vill ha distinkta lägen i alla väder. Fast jag måste ju tillstå...den är kalas att hoppa med...men det vet ni inte att jag testat...enligt läkaren skall jag fortfarande ta det lugnt efter hjärnskakningen...men hur lätt är det när man är släkt med Duracellkaninen?

--- nytt ---

Nu har äldste tösen provat min cykel...och det verkar som om jag genast får ge mig ut på jakt efter en ny cykel till mig...hon släppte den knappt ifrån sig så jag kunde cykla hem...

mumrik mumlar...

Upptäcker till min förfäran att kunskapen om Mumindalens invånare är lite bristfällig. Då jag, enligt de flesta barn som hör mig läsa nån saga med mumintrollen, blivit utsedd till beskyddare av dessa. Så inser jag att jag måste slänga upp detta lilla inlägg...har man dessutom varit i Naantali, Nådendal på svenska, och besökt Mumindalen...så måste man väl ha nån form av skada som inte läkt sen barndomen...

Mumintrollet - huvudpersonen i de flesta av böckerna. Nyfiken och lite smått naiv, men mycket godhjärtad och generös. Hans bästa vänner är Sniff och Snusmumriken. Snorkfröken är hans flickvän.

Muminmamman - Lugn, vänlig och förståndig. Går alltid i förkläde och bär alltid på sin handväska.

Muminpappan - Självupptagen och nostalgisk, men också äventyrlig och romantisk. Går nästan alltid med hög hatt och käpp. Han älskar sin hatt väldigt, väldigt mycket. Han tycker också mycket om att segla.

Sniff - en av Mumintrollets närmsta vänner. Materialistisk och feg, men också snäll och vänlig.

Snusmumriken - en vagabond som är Mumintrollets bästa vän. Snusmumriken är lite av en ensamvarg som drar söderut när vintern kommer, men också klok och musikalisk. Han är också en livsnjutare som inte bryr sig om att samla på saker. Snusmumrikens utmärkande drag är hans gröna kläder, att han bor i tält och att han spelar munspel.

Lilla My - Mymlans lillasyster. Aggressiv, busig och viljestark, men också rättvis och vänskaplig.

Snorkfröken - Snorkens syster och Mumintrollets flickvän. Fåfäng, men väldigt snäll. Snorkfrökens utmärkande drag är hennes pannlugg och att hon ändrar färg beroende på hur hennes känslor ändras.

Snorken - Snorkfrökens intelligenta bror. Som namnet antyder beter sig Snorken ofta snorkigt och oförskämt.

Bisamråttan - en filosof som mest föredrar att läsa Oswald Spenglers böcker om alltings onödighet.

Mårran - ett stort lila monster som kommer fram på vintern efter att ha sovit hela sommaren. Nästan alla är rädda för henne. Vart hon än rör sig fryser marken till is. Egentligen vill hon bara ha värme och är inte särskilt elak, men har en isande blick.

Hattifnattar - små, vita spökliknande varelser som varken kan tala, höra eller ens se. Har däremot mycket bra känsel. Hattifnattar är normalt ofarliga, men blir elektriska vid åskväder.

Knytt - små försynta, känslosamma och lätt bortkomna varelser.

Isfrun - en otroligt vacker kvinna som dock är den farligaste varelsen i hela Mumindalen. Skulle man råka titta in i hennes vackra blå ögon fryser till is.

Klipptassar - Varelser som lever i gångar som de gräver under floder, de avsätter klibbiga spår efter sina tassar och gnager på vad de kommer åt.

--- nyanlänt ---

Filifjonkan - är en osäker men rakryggad figur i stort behov av bekräftelse. Tidigare eventuella traumatiska upplevelser tycks ha präglat hennes personlighet och därför är hon ganska skrämd och ångestfylld. Hon bor ensam i sitt perfekt städade och pyntade hus men längtar efter gemenskap och oordning. Hon är dock ärlig och sökande, och hennes ångest inför livets osäkerhet blir allmängiltig och lätt att identifiera sig med. Hon slåss mot de demoner som rister i allas våra själar.

Hemulen - är en skygg individ som håller sig lite för sig själv. Han bär en lila klänning som han ärvt av sin faster. Rasen Hemuler är snarlika mumintroll men smäckrare, de symboliserar i Tove Janssons böcker ordning, paragrafrytteri och myndigheter. De vill inordna sin omgivning i fack och blir lätt fanatiska.

Too-ticki - brukar bo i muminfamiljens båthus om vintrarna. Till lynnet är Too-ticki lugn, sansad och jordnära.

Sen kommer ju även Stinky, Tulippa, Mymlan m.fl...listan kan bli riktigt lång...


Nån som känner igen sig?

Dagens låt är Hide the hamster med Dayglo abortions.