Får jag leka i din sandlåda?

Vet inte om det är jag som är trög, eller om det är alla andra som är det? Men om man läser en blog och blir sur, arg och tvär över innehållet. Man kommenterar och får svar på tal. Man vägrar att ge sig, pga att man naturligtvis har rätt, allt annat är ju befängt. Ingen ger sig, för bägge parter anser att just de har 'rätt'. Nu anser inte jag att det finns nåt som är rätt eller fel i en åsiktsfråga.

Men åter till saken. Om man nu blir så vansinnigt påverkad av en text att man börjar kasta skit omkring sig, så kanske författaren har nått sitt mål. Att få en reaktion på det som skrivits. Själv lägger jag knappt märke till en kommentar som säger 'Bra text...' eller 'Precis så är det...'. Jag säger inte att det inte är en bra text, eller att det inte alls är så. Men hur mycket har du egentligen förstått? Hur mycket har du tagit in och vad känner du?

Jag börjar faktiskt bli rätt trött på alla människor runtomkring mig...eller besviken kanske är mer rätt ord...för vi lever i ett pöbelvälde där enbart den som skriker tillräckligt högt och som har flest anhängare på sin sida får göra sig hörd. Alla andra skall bara tacksamt hålla käft och se på när de 'priviligierade' kuttrar tillsammans.

Dagens låt är Mongoloid med Devo.

djuping idag...

Blev lite inspirerad av en blog jag läste idag. Inte så ofta som jag blir det om jag skall vara ärlig. Och det skall man ju vara...har jag hört.

Exemplet som togs upp var en förälders sätt att berätta om någon släktings eller ett älskat husdjurs död. Nu är jag en väldigt enkel människa utan nån tro på annat än att människan helt enkelt är ett djur som kan tala och även har en förmåga att hitta på nya fina saker som, mediciner, rullstolar, bilar, flygplan, nervgas och smarta bomber.

Så när jag förklarat för mina barn om deras släktingars död. Så har jag helt enkelt sagt att de är borta och att vi aldrig mer kommer att träffa dem. Men, att de lever vidare inom oss. I våra minnen. Nu har mina barn haft den hemska erfarenheten av dödsfall inom familj lite för ofta. Som om inte det var nog, så har de även inom sin absoluta närhet. Kompisars föräldrar, skollärare och dagislärare varit en del dödsfall. Och vad säger man till ett barn på 7 år när deras bästa kompis mamma dör i cancer? En mamma som dessutom var yngre än både deras egen mamma och pappa. Lika bra att vara ärlig och försöka förklara på ett sätt som barnet kan förstå. Utan att dra in en massa himlar och gud som ändå bara är en massa trams och lögner.

Mina barn fullkomligt avgudade sin farfar och han älskade sina två barnbarn helt förbehållslöst. Var det så att vi behövde nån som passade dem, om så bara för nån eller ett par timmar. Så släppte han allt och åkte de 20 milen bara för att få träffa dem. Efter att han blev pensionär, så kom han ofta upp mitt i veckan, ok, han 'skyllde' på att han ville prata lite med mig. Men det brukade bli en snabb kaffe och lite tjöt. Sen fick töserna all uppmärksamhet. Han gick ner till centrum med flickorna och de tittade på båtarna i hamnen och de klättrade i berg. Han berättade lite om sin uppväxt och sitt äventyrliga liv.

Men så dog han, för fyra år sedan. Endast 69 år gammal. Cancer i bukspottskörteln. Han hann inte med att berätta för sina barnbarn om allt han var med om under sitt liv. Men som tur är, så hade han berättat för mig. Så jag och barnen brukar ha två dagar per år. Den 9 Maj och den 11 December. Hans dödsdag och hans födelsedag. Som vi sätter oss och har extra god mat, lite godis och gott att dricka. Där jag berättar om de saker som deras farfar berättade för mig. Och de älskar detta. På så vis har deras minne av sin farfar hållits vid liv och de gråter inte av sorg. Eftersom de minns honom, så lever han vidare. Åtminstone i deras värld. Ja...min också...

Dagens låt är Heroes of our past med Dropkick Murphys.

...redan klar?

Ahhh...sol och värme har det varit idag. Har befunnit mig utomhus den största delen av dagen. Var t.o.m ute en riktigt lång tur med hunden. Det är inte bara bra för honom, utan även för mig och min mage. De få kilometrarna man tillbringade på slingan idag var verkligen traumatiska. Blev omsprungen av en man i ca. 45 årsåldern. Föreställ er två stolpliknande, blekfeta håriga ben. Ett par blå kortbyxor. Som dessvärre hade antagit formen av ett par stringtrosor för flodhästar. Hur byxorna skurit upp och sakta men säkert åkte längre och längre in i rövskåran...Eller nej förresten...gör inte det...fast det kanske är för sent nu...nu sitter det väl en massa människor med nedspydda tangentbord och svär över mig...

Träffade och pratade med töserna idag också. Jag planterade ett frö i deras unga sinnen. Att bestiga Kebnekaise. Jag vet att det inte är så mycket att bestiga i egentlig mening. Men det är en dryg fotvandring att genomföra från Nikkaluokta till Kebnekaises sydtopp och sedan tillbaks till Nikkaluokta. Men nu är fröet sått och de blev genast intresserade. Att vara först bland kompisarna att stå på toppen av Sveriges högsta berg lockade. Danmarks högsta fjäll tar vi i år. Den magnifika fjälltoppen mäter ju hela 173 meter över havets yta. Ok, Kebnekaises 2104 meter är väl lite mer att bita i. Men tar man det bara på rätt sätt och lägger upp turen med tanke på barnen, så kommer det att gå bra det också. Och om de är som jag, så lär de få blodad tand och vilja ta Norges högsta berg, Galdhøpiggen, sen kanske det blir klättrare av dem.

Dagens låt är New dark ages med Bad Religion.

solsken och regn...

Ser att Ernst Brunner funderar på att sluta skriva böcker. Pga att det bara ges ut en massa deckare. Precis det har jag funderat på i nåt års tid nu. Det enda nya som kommer ut nuförtiden är alla dessa deckare...jag har egentligen tröttnat för länge sen. Inte konstigt att jag t.o.m lyssnar på Dick Harrissons 'Mannen från Barnsdale' eller Filips & Fredriks 'Två nötcreme och en moviebox'. Jag orkar helt enkelt inte med alla dessa deckare som drösar in i stora drivor...

På samma sätt tycker jag att det under det senaste året har dykt upp en hel rad av böcker som handlar om den heliga graal och nån sorts hemlighet kring Jesus och den katolska kyrkans minst sagt snaskiga metoder för att försöka tysta ner det hela...jag har tröttnat även på detta...Da Vinci koden hade jag tröttnat på redan innan jag läst färdigt den...den var helt enkelt inte bra.

Och så sitter folk och säger att detta är sååååååå bra...näe...det är det inte alls det...det är ren och skär skit det mesta inom deckargenren idag. Om ni inte har märkt det, så ta en nogrann titt igen. Det är i stort sett samma bok som de skriver om och om igen.

Jag tyckte att den första boken som jag läste av Camilla Läckberg var bra, så även den andra. Men sen när jag läste den tredje, så upptäckte jag att det egentligen var samma bok jag redan hade läst. Det var uppbyggt på samma sätt i alla böckerna. Samma med de flesta av alla dessa nya deckarförfattare. Jag måste erkänna att jag inte läst dem alla, just pga att det intresserar mig inte längre. Jag tyckte om deckare förr, men nu verkar alla deckare skrivas efter 'Deckarmall 1A' och då tappar jag helt intresset.

Sen måste jag inflika att Ernst Brunners rekommendationer att läsa för några andra författarkollegor är underbara... :)

Dagens låt är Coma girl med Joe Strummer & The Mescaleros.

uppföljning...

Niinis kommentar till nedanstående inlägg påminde mig om en episod som inte på nåt sätt varit unik för mig. Liknande saker har hänt ett flertal gånger. Inte lika brutala kanske, men inte långt ifrån.

En tjej jag var tillsammans med var oerhört kittlig och jag råkade väl sticka in ett finger eller så i midjan när jag passerade henne i köket. Hon skrek till och varnade mig ilsket för att göra det igen. Nu borde hon ha känt mig vid det laget. Att säga en sån sak är som att tala om för mig att faktiskt göra så igen. Så vid nästa passering åkte fingrarna dit igen. Hon försökte sig på att kittla mig. men det är ungefär lika stor chans för en reaktion på att kittla mig som att kittla en sten. Hon blev frustrerad och då jag återigen kittlade henne så grep hon det hon fick tag på och slog till...jag kan intyga att en teflonpanna visserligen inte är lika tung som en gjutjärnspanna...men den känns och den kan ge en del skador trots allt.

Hur som helst...jag ruskade av mig smällen och insåg att jag blödde rätt ymnigt. Skrattade lätt och kittlade ytterligare en gång...bara för att få 'sista ordet' sen greppade jag hennes arm och sa...inte ett slag till...snälla...

Fem stygn, en rejäl bula och en jäkla huvudvärk blev resultatet...

Dagens låt är Fly the flag med Stiff little fingers.

Dem kallar mig hårding...

Jag säger bara hundar alltså...

Var ute en sista sväng med hunden för natten. Inte för att han behövde, men jag behövde få lite sval luft i lungorna. Vi klafsar ut i det regntunga motionsspåret som bitvis är dränkt i vatten. Men inget som bekommer honom minsann.

Och efter att ha gått ca. en halv kilometer på slingan så sker det. Han får ett totalt bryt och flyr panikartat rakt bakåt och vill bara bort så fort som möjligt och hem till sin varma sköna madrass för att lugna ner sig. Han är onekligen lustig. För här om veckan stod han mindre än 50 cm från en vilt skällande rottweiler där ögon lyste röda av vansinne och mordlystnad...min lille Jack Russell stod lugnt och tittade på honom och reste inte ens ragg. Han ville ju hälsa. Han kunde helt tydligt inte läsa signalerna som denna rottweiler skickade ut...och de var knappast subtila direkt. T.o.m en blind och döv hund hade ju förstått att det inte var nån bra idé att hälsa på den hunden...men inte min lille Bruno inte...

Så vad var det som fick honom att helt tappa alla koncepter och vilja fly hals över huvud i den svala natten? En näbbmus...

Jag börjar så smått helt tappa respekten för denna sk 'pansartax' Hårding över alla hårdingar...han har visserligen slagits några gånger och alltid stått där som segrare och alltid mot betydligt större hundar (4ggr vet jag att det skett) men en mus...

Dagens låt är Middle finger response med Propaghandi.