Vuxen

Så skönt! När man är vuxen blir allt så mycket enklare. Vem har påstått det? Har den personen själv varit vuxen? När man är vuxen, så måste man bete sig på ett speciellt vis. Det går inte att bete sig som ett barn. Man kan inte utbrista i gapskratt i stora folksamlingar, såtillvida du inte är på en rolig föreställning, för då är det fullt tillåtet. Men jag vet inte, jag tror att det blivit nåt fel på mig, för jag är inte vuxen på nåt sätt. Visst ser jag både vuxen ut och ibland så imiterar jag vuxna så att jag till förvilling liknar en vuxen jag också. Men bara liknar, jag är fortfarande ett barn. Känner hur den där busiga pojken sitter där inne i mig och bara väntar på att få komma ut.

För när man sitter där, vid den fina middagen, eller man står där i den stora gruppen av vuxna. Då säger man inte högt, jag skall bajsa. Nej, sånt är man tyst med, man kan ju inte skämma ut sig med såna barnsligheter. Sånt sysslar ju bara barn med, de är förlåtna. En vuxen som gör så, är antingen sinnesrubbad, eller omåttligt barnslig, och vem vill bli klassad som nåt av det? Åtminstone ingen som är vuxen.

Man sitter där på festen och dricker alldeles för fort och framförallt, alldeles för mycket. Man såsar till huvudet och vips så är tankarna där. Hur skulle hon se ut utan kläder? De där förbjudna tankarna som man inte skall ha som vuxen, för det är ju då man är just ordentlig och skötsam. Då har man inga såna tankar, för det skulle ju vara både barnsligt och ovuxet. Så nog känner man tvånget att hålla sig i fållan, inte sticka ut för mycket och framförallt hålla sig i skinnet och bete sig som en vuxen.

Men så svårt det är. För som vuxen, så är man ju just ansvarstagande och skötsam. Man har inga begär, eller ens önskningar om eventuell spänning. De enda utsvävningar man möjligvis unnar sig, är att nån gång emellanåt bli riktigt vild och köpa nån ny spännande ostsort hos den lokala ICA handlaren. Men det får inte gå till överdrift, man provar inte samtidigt ett nytt vin.

Så när man sitter där på föräldramötet och inser att man ligger bara snäppet över barnen och alla andra vuxna föräldrar sitter där allvarligt och diskuterar om barnen skall ha läxa från måndag till torsdag, eller tisdag till fredag. Då kan jag känna det där tvånget att bara brista ut, skall vi ha snöbollskrig? Men det där skamliga far över mig, fasen, då får ju de vuxna bevis för sina misstankar, att jag inte är riktigt vuxen ändå.